• Lady Gaga linne (helt otroligt, jag var TVUNGEN att köpa det)
• Svarta örhängen (runda och roliga)
• Hårfärg (ska färga håret någon gång i veckan. Pallar inte med utväxten längre.)
• En transportbur (om jag tar med mig råttan hem idag!)

Prolog

Det var mörkt, de små regn-dropparna landade mjukt på hans svarta regnkappa, det blev små droppar, som efter några sekunder rann av honom.
Åskan hördes någonstans i bakrunden, det var årets första åska.
Han tyckte att det var otroligt mysigt att gå där i mörkret. Mörkret gav honom ett skydd från andra människor, människor med elaka tungor, och vassa ögon som genomskådade honom.
De skrämde honom...

Han hade gärna stannat kvar i mörkret länge länge, men han visste att han var ute efter något. Något otroligt viktigt.
Han var tvungen, det visste han.

Hon gick framför honom. Han visste hur hon såg ut. Han hade följt hennes steg de närmaste dagarna.
Han hade sett henne, på väldigt nära håll, i en kikare.
Hennes nötbruna hår, och gröna ögon påminde honom så mycket om den andra. Hon, den elaka.
Han var tvungen att ta den här flickan, han visste det. Men han kunde heller inte förhasta sig. Då kunde alla planerna gå i stöpet.

Han började gå fortare, började långsamt komma närmre flickan. Han försökte att gå så ljudlöst som möjligt, trots att han visste att hon lyssnade på sin

MP3. Flickan var ute och gick, han hade upptäckt att hon gjorde det varje kväll. Och han hade sett att hon alltid hade vita hörlurar i öronen när hon gjorde det.

Trots att hans kondition inte var den bästa, så kom han snart i kapp henne. Nu var han så nära att han hade kunnat ta tag i hennes långa hästsvans.
Men, han visste att det var dumt. Då skulle hon hinna reagera, och kanske komma undan. Det fick inte ske! Inte på några villkor!

Lite närmre, han kunde nästan känna hennes kroppsvärme nu...
Han kastade sig fram, tog handen över hennes mun, hon skrek. Högt! Lyckligtvis lyckades han dämpa ljuden med handen, och det var ingen som var ute och gick i hamnen

så här dags i alla fall.
Han kunde inte förstå varför hon valde att gå här... Men det hade han inte tid att fundera på nu.

Han slog snabbt ner flickan och la henne försiktigt på marken, det förvånade honom fortfarande hur lätt det var att försätta en människa i total medvetslöshet. I alla fall

under någon minut.
Men det räckte gott och väl för honom.

Han drog av en remsa silvertejp som han hade tagit upp ur bakfickan, tejpade munnen  och händerna på henne.
Han tänkte snabbt, och bestämde sig även för fötterna.
Bilen hade han inte parkerat långt här ifrån och han var trots allt relativt stark.
Han slängde upp flickan, som förövrigt var mer som en kvinna, mer än han hade trott i alla fall, på ryggen och hastade iväg mot bilen.

Den enda tanken han hade i huvudet var "haha! Käring, nu ska du få. Som så många gånger. Nu ska du få..."

Mer får ni inte. Och om jag ser den här texten någon annanstans utan att ni så mycket som länkar till min blogg... 
Då... Vet jag inte vad jag gör. 
Men jag blir arg och ledsen. 

Varsågod Simon <3

Många säger att det är det minsta syskonet som bli MINST bortskämt, och att det är det minsta barnet som "kommer i kläm". Men jag vet inte om jag kan hålla med om det egentligen.
I erfarenhet av att ha varit (och är fortfarande självklart) en stora syster i snart tretton år så måste jag säga att det är vi storasyskon som kommer i kläm.

Varför det blir såhär har jag inget egentligt konkret svar på. Men jag skulle kunna gissa på att med de äldsta syskonet så "övar" föräldrarna, vi blir bortskämda som små, och allt gulligull får vi när vi är små.
Men sedan, när vårt lille-syskon föds, då har föräldrarna fått en annan liten plutt att gosa med, som på något sätt är liten mycket längre än det första barnet.
Varför? Jo, då blir skillnaden större, föräldrarna jämför den yngsta och den äldsta. Och eftersom att de vill ha en liten sak så tyr sig de mer till den yngre.

Jag har tänkt mycket på det här på senare år. Och jag vet att det inte bara stämmer för mig, det stämmer för i alla fall en till.

Nu syftar jag mer på det materiella dock, att min lillebror är lite mer bortskämd än vad jag är.
Som t.ex, här om dagen fick han ett par nya jeans och en skinnjacka (som jag säkert tidigare nämnt) och jag fick ingenting. Pappas ursäkt? "Du har fått så mycket av mig"
Visst, jag fick pierca mig för nio månader sedan, för 600 kr.
Visst, jag fick en dator på min födelsedag för två månader sedan. Som säkert inte var särskilt billig.
Och visst, jag fick rida, för två år sedan, och då betalade mest mamma (som jag har fattat det).

Och jag förstår självklart att mina föräldrar vill att jag ska börja tänka ekonomiskt, och köpa det jag behöver själv osv. Och det gör jag! Jag förstår att jag ibland måste spara pengar, jag förstår att jag måste använda det jag får med förnuft.
Men samtidigt, jag är sexton år. Jag är alltså fortfarande ett barn, och mina föräldrar har fortfarande ett visst ansvar för att jag ska vara hel och ren.
Dem tänker så för min bror, han får nya jackor hit, och nya jeans dit.
Jag har fått EN vårjacka, för typ ett och ett halvt år sedan. Den funkar fortfarande, visst. Men tanken känns orättvis.

Visserligen lägger jag fram allt det här nu på ett sådant sätt att jag nästan vill radera allt, eftersom att jag nästan förstår att jag visst får saker av mina föräldrar.
Men egentligen handlar det inte bara om materiella saker, det handlar om kärlek också.

Trots att jag blir "vuxen" om två år vill jag också få kärlek ifrån mina föräldrar. Jag vill att de ibland ska se mig som ett barn, det är lite överrumplande att för bara ett år sedan, sista terminen i åttan, då var allt nästan bara en lek.
Skolan gick bra, man kunde slappna av, och tänka, "äh, det är fortfarande ett år kvar, det är lugnt" osv.
Så tänkte i alla fall jag.
Därför blir det väldigt... Hmm... Annorlunda nu, när man inser "shit, jag börjar gymnasiet í höst, shit. Jag blir arton om två år".

Jag skulle faktiskt vilja säga att det är vi storasyskon som kommer mest i kläm.
Våra föräldrar ser oss som stora nu, de förväntar sig mycket mer av oss, förståeligt självklart. Men samtidigt jobbigt.

Föräldrar, ge oss äldre barn mer kärlek, visa för oss att vi trots allt ändå är barn fortfarande.
Snälla?
Det kan nog ge oss mer stöd i b.la skolan än vad ni tror.

Försök inse att vi inte alltid behöver lära oss att ta hand om oss själva. Inte så hårt och omskakande som nu.

Jag ber er.
Låt storasyskonen vara små för en gångs skull!

Jag blir knäpp på det här. 
Jag blir knäpp på allt människan gör. 
Jag blir knäpp på det vi gör mot varandra,

och mot allt det andra.

Allt vi förstör, och utrotar. 

Allt det måste vi återuppbygga, på rätt sätt.

Allt vi har dödat, allt det måste vi återuppliva. 

Det är galenskap det vi har gjort. 
Och det är med galenskap vi kan fixa det. 
Men

Vi måste vara enade. 
Vi måste stå tillsammans,

alla måste ha samma vilja.

Vi ska förenas i galenskap, du och jag. 
Vi ska se varandra, vi ska förstå varandra,

och vår omgivning. 

Vi måste rädda det lilla vi har kvar. 
Och tillverka nytt utav det vi hade. 

Med kärlek och gemenskap kan vi lösa det här, 

inte med hat och förakt.

Tillsammans kan vi rädda det vi har,

tillsammans kan vi överleva.

Tillsammans måste vi vara,

för att kunna rädda det.

Rädda vår värld.