Peace, love and understanding

Jag önskar att du förstod. Utan att jag skulle behöva ge dig små hintar, som jag i och för sig inte ens har gjort. Men oj vad jag skulle vilja. Fast det funkar inte så, det kan inte gå. Nej, vi är i helt olika dimensioner egentligen.Du står över mig. Även om vi delar åsikter. Du är bättre än vad jag någonsin kan bli... Därför kan det aldrig bli som jag vill, därför kommer jag inte ens att försöka.

Anyway.
Idag väckte kära Blodsyster mig, hon ringde och sa "Vaknade du nyss? JA! JAG LYCKADES VÄCKA DIG!" ungefär något i den stilen.
Sen fick jag stressa ihop lite grejer och så åkte hon jag och hennes något tjatiga (förlåt) lillasyster iväg till stranden. Trots att vi fick vänta i extra 30 minuter på bussen, eftersom att IT-utbildade snubbar inte kan sin grej, trots all utbildning. Hmm. Så Blodsyster ringde SL-kundtjänst och lekte arg gumma.

Tillslut kom vi iväg, och skulle precis slå oss till ro på en gräsplätt vid vattnet, då vi lagom glada upptäckte att det satt två killar längre bort och dumstirrade på oss stackars tjejer i bikini.
Så vi flyttade igen, mot alla barnfamiljer, med planen att vi skulle säga "Bara så du vet, han där borta stirrar på din femåriga dotter." - Om de skulle fortsätta. Det hade säkert funkat, men vi fick aldrig chansen att testa. Eftersom att de slutade stirra.

Så satt vi där ett tag, och nu fjällar jag mer eller mindre. Inte bra.
Jaja, hejdå.


Natt

Har ni någonsin legat vaken mitt i natten, inte kunnat somna och kämpat mot ett plötsligt infall av att gå ut och bara sitta i det daggvåta gräset och njuta? För då vet ni hur jag kände natten till idag. 

Jag låg där i en helt främmande säng, i ett närmast främmande hus. De få kläder jag hade på mig klibbade mot min kropp och det var nästan svårt att andas för att det var så varmt i rummet. 
Alla i hela huset sov, och jag längtade efter något sorts sällskap, längtade efter närhet av en annan mänsklig kropp, man som kvinna.
Och medans jag låg där och kämpade mot mitt infall så började mina tankar skena iväg, så som de vanligtvis gör sådär på nätterna när jag inte kan sova. 
Tankar om gymnasiet, killar, kompisar, kärlek, närhet, hat och orättvisor... Och mycket mer. Man kan ibland inte ens beskriva med ord vad mina tankar fylls av.
Fåglarna utanför fönstret kvittrade för glatta livet, och vaggade mig långsamt till sömns.
Det där var mitt natt i en mer... Litterär förklaring.

Prolog till min Deckare.

Prolog

Det var mörkt, de små regn-dropparna landade mjukt på hans svarta regnkappa, det blev små droppar, som efter några sekunder rann av honom.
Åskan hördes någonstans i bakrunden, det var årets första åska.
Han tyckte att det var otroligt mysigt att gå där i mörkret. Mörkret gav honom ett skydd från andra människor, människor med elaka tungor, och vassa ögon som genomskådade honom.
De skrämde honom...

Han hade gärna stannat kvar i mörkret länge länge, men han visste att han var ute efter något. Något otroligt viktigt.
Han var tvungen, det visste han.

Hon gick framför honom. Han visste hur hon såg ut. Han hade följt hennes steg de närmaste dagarna.
Han hade sett henne, på väldigt nära håll, i en kikare.
Hennes nötbruna hår, och gröna ögon påminde honom så mycket om den andra. Hon, den elaka.
Han var tvungen att ta den här flickan, han visste det. Men han kunde heller inte förhasta sig. Då kunde alla planerna gå i stöpet.

Han började gå fortare, började långsamt komma närmre flickan. Han försökte att gå så ljudlöst som möjligt, trots att han visste att hon lyssnade på sin

MP3. Flickan var ute och gick, han hade upptäckt att hon gjorde det varje kväll. Och han hade sett att hon alltid hade vita hörlurar i öronen när hon gjorde det.

Trots att hans kondition inte var den bästa, så kom han snart i kapp henne. Nu var han så nära att han hade kunnat ta tag i hennes långa hästsvans.
Men, han visste att det var dumt. Då skulle hon hinna reagera, och kanske komma undan. Det fick inte ske! Inte på några villkor!

Lite närmre, han kunde nästan känna hennes kroppsvärme nu...
Han kastade sig fram, tog handen över hennes mun, hon skrek. Högt! Lyckligtvis lyckades han dämpa ljuden med handen, och det var ingen som var ute och gick i hamnen

så här dags i alla fall.
Han kunde inte förstå varför hon valde att gå här... Men det hade han inte tid att fundera på nu.

Han slog snabbt ner flickan och la henne försiktigt på marken, det förvånade honom fortfarande hur lätt det var att försätta en människa i total medvetslöshet. I alla fall

under någon minut.
Men det räckte gott och väl för honom.

Han drog av en remsa silvertejp som han hade tagit upp ur bakfickan, tejpade munnen  och händerna på henne.
Han tänkte snabbt, och bestämde sig även för fötterna.
Bilen hade han inte parkerat långt här ifrån och han var trots allt relativt stark.
Han slängde upp flickan, som förövrigt var mer som en kvinna, mer än han hade trott i alla fall, på ryggen och hastade iväg mot bilen.

Den enda tanken han hade i huvudet var "haha! Käring, nu ska du få. Som så många gånger. Nu ska du få..."


Mer får ni inte. Och om jag ser den här texten någon annanstans utan att ni så mycket som länkar till min blogg... 
Då... Vet jag inte vad jag gör. 
Men jag blir arg och ledsen. 

Varsågod Simon <3


Berättelsen om Bajskorv :)

Hej. Mitt namn är Bajskorv.
Jag har alltid levat i ett avloppsrör, tråkigt nog. Men jag har en dröm.
Denna dröm går ut på att få komma upp, till ytan. Där människorna som skiter ut mig bort.
Och väl där uppe skulle jag vilja arbeta, med datorer faktiskt... Men, det är lite problem. Jag har inga ben att gå med. Och ingen mun att prata med.
När jag plaskar runt med de andra bajskorvarna och berättar för dem om mina drömmar så skrattar de bara åt mig. Och säger
"titta på dig själv. Du är ju brunare än en neger. Och kladdigare än en negerboll. Hur ska bajsarna (människorna) kunna acceptera dig som du är? Och hur ska du
speciellt kunna skaffa ett jobb. Som involverar datorer dessutom?"
Det gör mig ont att de inte tror på mig. Så när de har sagt saker i stil med det brukar jag långsamt simma ifrån dem, och byta avloppsrör.
Men en dag, när jag vaknade upp i ett väldigt lugnt avloppsrör så kom det en avloppsråtta fram till mig och sade
"Jag har hört om din dröm, ryktesvägen självklart. Under mycket stoj och stimm. Och jag tycker att det är en bra dröm! Därför tänker jag uppfylla den åt dig. Du förstår. Jag är en speciell råtta. Som kan uppfylla drömmar."
Och så gjorde Råttan. Han viftade lite på svansen och pep som bara råttor kan.
Och hux flux så kände Bajskorv en outhärdlig stank. Och började långsamt förstå vilken sörja han simmade runt i.
Råttan ropade något otydligt, eller gjorde han? Bajskorv uppfattade bara några få ord, han nästan bara ett oväsende ifrån avloppsvattnet som forsade fram i röret.
När det gick upp för Råttan att Bajskorv inte hörde så skrek han jätte högt
"Följ mig. Du behöver komma upp till ytan!"
Så Bajskorven följde efter Råttan, väldigt länge tyckte han.
Men egentligen var det bara tjugo minuter det handlade om...
Tillslut så kom de fram till ett öppet avlopps lock.
Bajskorv upptäckte nu att han hade fått händer, precis sådana som bajsarna hade!
Han började klättra upp för steget. Och kom efter ett litet tag upp till ytan. Han såg sig om... Det var ljust, och en stor gul, bländade sak, lös rakt in i hans helt oanvända ögon...
Det luktade mycket bättre här uppe kände han... Det luktade fräscht.
Men han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var... (Här blev Bajskorv väldigt glad. Eftersom att han faktiskt kunde säga så numera, då han faktiskt hade fingrar).
Och så tog han ytterligare några steg. Och nu stod han med båda fötterna på Ytan!
Han tog ett glädjesprång och styrde sina steg emot närmaste hotell...
Råttan var efter och förklarade hur han skulle bete sig uppe på Ytan.
Hej. Mitt namn är Bajskorv.
Jag har alltid levat i ett avloppsrör, tråkigt nog. Men jag har en dröm.
Denna dröm går ut på att få komma upp, till ytan. Där människorna som skiter ut mig bort.
Och väl där uppe skulle jag vilja arbeta, med datorer faktiskt... Men, det är lite problem. Jag har inga ben att gå med. Och ingen mun att prata med.
När jag plaskar runt med de andra bajskorvarna och berättar för dem om mina drömmar så skrattar de bara åt mig. Och säger
"titta på dig själv. Du är ju brunare än en neger. Och kladdigare än en negerboll. Hur ska bajsarna (människorna) kunna acceptera dig som du är? Och hur ska du
speciellt kunna skaffa ett jobb. Som involverar datorer dessutom?"
Det gör mig ont att de inte tror på mig. Så när de har sagt saker i stil med det brukar jag långsamt simma ifrån dem, och byta avloppsrör.
Men en dag, när jag vaknade upp i ett väldigt lugnt avloppsrör så kom det en avloppsråtta fram till mig och sade
"Jag har hört om din dröm, ryktesvägen självklart. Under mycket stoj och stimm. Och jag tycker att det är en bra dröm! Därför tänker jag uppfylla den åt dig. Du förstår. Jag är en speciell råtta. Som kan uppfylla drömmar."
Och så gjorde Råttan. Han viftade lite på svansen och pep som bara råttor kan.
Och hux flux så kände Bajskorv en outhärdlig stank. Och började långsamt förstå vilken sörja han simmade runt i.
Råttan ropade något otydligt, eller gjorde han? Bajskorv uppfattade bara några få ord, han nästan bara ett oväsende ifrån avloppsvattnet som forsade fram i röret.
När det gick upp för Råttan att Bajskorv inte hörde så skrek han jätte högt
"Följ mig. Du behöver komma upp till ytan!"
Så Bajskorven följde efter Råttan, väldigt länge tyckte han.
Men egentligen var det bara tjugo minuter det handlade om...
Tillslut så kom de fram till ett öppet avlopps lock.
Bajskorv upptäckte nu att han hade fått händer, precis sådana som bajsarna hade!
Han började klättra upp för steget. Och kom efter ett litet tag upp till ytan. Han såg sig om... Det var ljust, och en stor gul, bländade sak, lös rakt in i hans helt oanvända ögon...
Det luktade mycket bättre här uppe kände han... Det luktade fräscht.
Men han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var... (Här blev Bajskorv väldigt glad. Eftersom att han faktiskt kunde säga så numera, då han faktiskt hade fingrar).
Och så tog han ytterligare några steg. Och nu stod han med båda fötterna på Ytan!
Han tog ett glädjesprång och styrde sina steg emot närmaste hotell...
Råttan var efter och förklarade hur han skulle bete sig uppe på Ytan.

Till mitt försvar vill jag säga att internet inte fungerade...

Goodbye cruel world...

...Hette hemsidan som Jennie hade lyckats klicka sig fram på. Hon satt förstenad framför datorskärmen, ögonen var fast klistrade vid mannen som hängde i repet ifrån taket. Han dinglade fram och tillbaka, som om det var en svag vind som fick honom att röra på sig.
Jennie hade sett allt, de andra männen som trädde snaran runt hans hals och hissade upp honom i taket för att sedan stanna kvar och se hans dödsryckningar.

Enligt beskrivningen på hemsidan så var de fem stycken män som hjälpte till vid självmord. Man skulle betala in en viss summa pengar, och sedan fick man "aktiv dödshjälp", ordvalet enligt dem.
Jennie skulle väl snarare gett det benämningen "mord med förklädnaden; hjälp vid självmord".
Det var slumpen, egentligen, som hade fått henne att hamna på den här hemsidan.
Någon hade skickat en länk över MSN, hon hade klickat, och så hade det kommit ett popup fönster. Och hon var olyckligtvis en sådan som var tvungen att klicka på sådana där.
Men, så hade hon iallafall hamnat här.
Och nu kände hon sig bara äcklad.

Paulina gick in i det dunkla rummet. Gardinerna var fördragna men solen lyste in genom en springa och gav en solstråle som syntes tydligt i allt damm som flög omkring i luften. Gardinerna var mörkbruna, gjorda av något väldigt tjockt material. För övrigt verkade allt i rummet gå i brunt, bruna skinnsoffor längst bort i det högra hörnet, formade som ett U vid den öppna spisen.
Paulina tyckte personligen att inredaren borde skjutas. Innan han eller hon fick ytterligare ett tillfälle att inreda något.
Hon slutade att tänka på inredningen, för att nu fokusera på sitt jobb. Och lösa ett mord.
Mannen som hängde i taket hade fått en blåaktig ton, och ansiktet såg uppsvullet ut.
De andra höll som bäst på att ta ner honom ifrån taket nu. Paulina suckade, detta var bara ännu en dag som kriminalutredare.

Jennie sov länge den dagen, det var ju ändå jullov, och hon hade ingen att vara med. Alla hennes vänner hade åkt till sina dyra landställen i Fjällen och satt antagligen i en lift påväg upp till den svartaste pisten i hela backen nu.
Medan hon själv satt här, i den lilla lägenhet där de bodde, hon och hennes mamma. Lägenheten var väl inte så dum egentligen. Men den var liten. Så hennes mamma fick sova i vardagsrummet.
Men det gjorde nog inte så mycket.
Plötsligt ringde hennes mobiltelefon, den hon hade fått av sin pappa, precis innan han bestämde sig för att han skulle lämna dem, Jennie och hennes mamma.
"Ah, det är Jennie"
"Hej! Jag kommer hem sent idag, det blev rätt mycket på jobbet. Du får ta lite pengar i burken och köpa något på Ica. Ska du träffa någon idag då?"
"Hej mamma... Ja, jag ska göra det. Varför blev det mycket på jobbet?"
"Bra. Det är en massa papper som ska fyllas i. Så jag måste gå nu. Hejdå gumman, syns senare ikväll"
"ja då. Hejdå"

To be continued...


Tredje delen

Man skulle nog kunna säga att jag var väl förberedd inför skolstarten, nya kläder, nytt smink, nu hade jag helst velat säga att jag hade en ny attityd och nytt självförtroende. Men det kan jag omöjligen göra, då skulle jag ljuga..
Det enda som hade förändrats till en viss del var nog mitt yttre, inget annat.

Jag gick med tunga steg mot skolgården, jag var någon minut sen, men jag ville inte vara där först, och inte när alla andra kom heller.
Så, jag började nian med att komma försent. Kanske inte den bästa starten på det sista året i grundskolan..
Nu stod jag framför dörren till klassrummet, det var lite som en deja vú-känsla från förra terminen, då jag stått där, på precis samma plats. Jag tog ett djupt andetag och gick in genom dörren. Jag såg mig inte runt om på mina klasskompisar, nej, jag stegade in och satte mig på en ledig plats, utan att utbyta en blick med någon.
Jag tror att jag lyckades lura dem att tro att mitt självförtroende var på topp, rak-ryggad som aldrig förr hade jag gått.
Men jag vet inte, kanske känner de mig för bra vid det här laget...

"Hej Lou" sa min lärare Annika glatt som alltid.

Jag hmm:ade lite till svar. Inte brydde sig Annika om det inte. Hon började prata.
Tänk vad lärare alltid ska vara deprimerande, nästan innan man har hunnit sätta sig ner första dagen på terminen så börjar de prata om "hur mycket vi måste kämpa nu när det är det sista året", ingen lyssnade. Men alla såg på henne.
Därför passade jag nu på att se mig omkring på mina klasskompisar.
Jag började vid Kornelia, hon var snygg som vanligt. Inga större förändringar på henne inte. Så lät jag min blick glida mot vänster, nu stannade jag upp, kände ett hugg i magen, tappade nästan andan, LUKAS! Där satt han.
Och jag som trodde att han stirrade på Annika, jag hade fel... Han såg mig i ögonen. Hat, förakt och kanske en glimt av sorg mötte mina i några sekunder, innan jag vände bort huvudet.
Jag vågade inte se mot hans håll igen den lektionen.

Efter lektionen gick jag in på toaletten, inte för att gå på toaletten såklart, det gjorde ingen. Utan för att se mig i spegeln, det låter otroligt ytligt. Men jag skulle inte se om mitt hår såg bra ut, eller om mitt smink satt där det skulle. Nej, jag ställde mig och såg mig själv i ögonen, för att se om de såg sorgsna ut. Precis som jag var.
Det gjorde dem. Jag såg otroligt ledsen ut när jag stod där. Helt plötsligt förändrades mina ögon, fast jag tänkte inte på det då, hade jag gjorde det hade jag kanske kunnat hindra mig...
Jag övermannades av en sådan ilska, den fyllde mig ända ifrån huvudet och ner till tårna. Jag darrade av ilska.

Jag lyfte min hand, knöt ihop den så hårt att knogarna vitnade. Sedan slog jag handen så hårt jag bara kunde i spegeln, gång på gång. Tills den sprack. Spegelskärvorna rasade ner på golvet, och i handfatet, det var egentligen ett under att mina fötter lyckades undkomma fallande bitar som var lika vassa som nyslipade knivar.

Jag tog upp en av de spegelbitar som hade hamnat i handfatet, jag stod och höll i den, såg på den...
Så höjde jag min vänsterarm, bara en aning. La spegelbiten lätt emot den tunna huden på handleden. Vid det här laget tänkte jag inte längre.

Jag drog spegelbiten lätt mot huden, och blev facinerad av allt det mörkröda blodet som kom upp ur såret.
Jag drog hårdare, varför kändes det inte? Jag ville ju ha smärtan, jag ville få en fysisk smärta som var lika stor som den psykiska.
Jag drog hårdare, och hårdare. På olika ställen, nästan hela min underarm var nu röd av alla sår jag hade gjort med min älskade spegelbit. Blodet vällde fram och färgade handfatet rött.
Min hand och spegelbiten var hal av allt blod, tillslut gled den ur min hand och ramlade på golvet.
Det blev som ett uppvaknande, jag såg plötsligt vad jag hade gjort.
Golvet var rött, allt var rött.
Jag öppnade dörren, visste inte vad jag skulle göra...
Så jag gick ut från toaletten, och mötte ett par välbekanta ögon, som jag sett in i så många gånger, ett par välstuderade underbart bruna ögon, som mötte mina blåa.
"jag älskar dig" hörde jag mig själv säga.
Han sänkte blicken och fick syn på min arm, "men herregud, Lou! Vad har du gjort?!"
hatet i hans ögon var borta, nu fanns det bara rädsla.
"spegeln gick sönder" sa jag.
Hans oro, gulligt. Men jag brydde mig inte. Jag kände ingenting förutom att jag började bli yr. Jag sänkte blicken mot golvet och såg att en pöl av blod hade bildats, blodbrist, gissade jag att min yrsel berodde på.
Jag satte mig ner på golvet och rörde med mitt högra pekfinger i pölen av blod, lekte med det.
Plötsligt blev allt svart...

Det var mörkt och kallt ute, jag låg på en blå sandlåda och tittade upp mot gatlyktan och trädet ovanför mig. Jag var lycklig, otroligt lycklig.
"tänk om de där monstrena ifrån tjugoåtta veckor senare skulle komma här och nu? Ifrån buskarna bakom oss"
jag log mot siluetten som stod lutad över mig, "ingen fara, det var ju bara en film."
Så tog jag tag om hans nacke och drog honom långsamt mot mig. Så nuddade hans läppar mina, jag blundade och följde med i hans rytm, innan hade jag frusit så jag skakade, men nu blev jag varm. Kyssen gjorde oss till ett, där vid den blå sandlådan vid vägen, den där kvällen.


Det var röster runt omkring mig "kommer hon att bli bra doktorn?"
"ja, vi har sytt igen de allra djupaste såren och plåstrat om de lindrigare, hon kommer bli bra."
 "okej, tack doktorn" det var min mammas stämma, orolig som vanligt.
Jag slog upp ögonen, taket var vitt, väggarna var vita, en påse med något mörkrött i stod bredvid mig, jag sänkte blicken ytterligare och upptäckte att påsen med blod var ihopkopplad med min arm.
"Lou! Du har vaknat, hej gumman" mamma lutade sig över mig och log stort. Men leendet nådde aldrig ögonen, som fortfarande var oroliga.
"det är någon som vill träffa dig, han sitter här utanför. Jag ska gå ut och be honom komma in. Jag ska inte störa."
Jag väntade att min kompis Pontus skulle komma in, men nej.
Det var Lukas, han satte sig på stolen som mamma hade suttit på för bara några minuter sedan.
"varför gjorde du det?"
här började man inte med det vanliga kallpratet inte. Jag svarade inte.
"Jag blev rädd..."
Jag svarade fortfarande inte.
"Du vet att jag inte älskar dig som en flickvän längre..."
Nu började tårarna rinna, vad gjorde han här?
"men jag vill jätte gärna börja älska dig som en vän..."
Nu rann det ohejdat, och jag kunde inte längre hindra mig från att prata.
"det är lugnt. Du behöver inte låtsas vara vän med dig, de kommer spärra in mig på ett psykhem och du behöver aldrig se mig igen."
"bullshit, du kommer bara behöva betala för spegeln du hade sönder, och sedan kommer du tillbaka till skolan. Jag vill vara din vän."
Han log, men det försvann lika plötsligt.
"men har du sönder en till spegel, så kommer jag att säga upp vänskapen med dig." jag kunde höra ironin, trots allvaret i hans ansikte.
Nu log jag.
"Ironi uppmuntrar dig alltid..." han log.

Ett halvår senare sitter han här, med mig. Driver med mig, skrattar med mig.
Allt är nästan som det var förut.
Ärren på mina armar syns fortfarande som tunna rosa streck. Och i stunder av känslosamhet ifrån hans sida smeker han dem sakta och säger "knäppgök, älskade vän."
Både han och jag har nya förhållanden. Men, inget och ingen kan sära på oss, vi är vänner, bra sådana nu.


Allt ordnar sig tillslut...


"andra delen" (fortsättning)

Jag reste migupp ur sängen, det svartnade för ögonen och det kändes som om allt snurrade, det gjorde det visserligen inte. Men jag var van, det gällde bara att stå still, hålla i sig i något, och blunda.
När rummet inte längre snurrade gick jag ut mot köket, öppnade kylskåpet för att se om vi hade något som faktiskt var värt att äta en måndag på sommarlovet.
Inget där inne lockade mig, men bara för att få i mig något som gjorde att jag mådde bättre, så drack jag ett glas o'boy. Nästan rent socker.

Nu visste jag inte vad jag skulle hitta på, vad kunde man göra en varm sommardag när alla kompisar var bortresta, och de som var hemma inte svarade när man försökte kontakta dem?
I samma ögonblick skrek min mamma åt mig utifrån vardagsrummet "vi ska åka till stranden strax! Och du ska med!"
Jag sa ingenting, vad skulle jag säga? Att jag hellre satt inne, ensam? I den här värmen? Aldrig...

Det tog bara en halvtimme innan vi var påväg, jag hade en bra bok och musik med mig. Det kunde göra min dag. Och lite sol på det är ju aldrig fel.

Vi låg där på stranden hela dagen, jag hade barnskrik, barnskratt, plaskanden, ljudet av strandstolar i många färger ställas upp med en smäll. Jag kunde höra vinden, fåglarna som skrek på varandra. Jag kunde känna solens värmande strålar mot min kropp.
Om inte allt med Lukas hade gnagit på min hjärna, någonstans långt bak, så hade allt varit perfekt. Och då, precis då stördes lugnet av ett "klick" som inte hörde hemma bland alla naturliga ljud. När jag insåg, några sekunder senare, att det hade varit min mobil som lät. Var det som en kall våg gick igenom kroppen.
Jag ville inte att Lukas skulle förstöra det här ögonblicket, där på stranden. Jag tog motvilligt upp mobilen, jag hade ju kunnat försöka strunta i det, men min nyfikenhet tog över.
När jag såg att det inte alls var från Lukas andades jag ut med en lättnandes suck, vilket fick mamma att fråga "vad är det?" mitt svar blev så undvikande som möjligt, "inget" sa jag bara.
Smset var ifrån Kornelia, "hej, vad gör du?"
svaret blev detsamma som jag gav min mamma, "inget. Själv?"
Sen återgick jag till min bok.

Ungefär såhär fortskred mitt sommarlov, varken mer eller mindre.
Utom en dag. Då jag åkte iväg, för att träffa alla, mina kompisar, inklusive Lukas....
Det hade gått ungefär en månad sedan vi gjorde slut då. Jag var nästan helt säker på, att idag, idag blir vi kompisar igen. Men när jag väl kom dit, så behandlade han mig som luft. Jag blev förvånad... Var han fortfarande arg?
När vi gick där på vägen, mitt inne i stan blev jag helt plötsligt trött på allt, på Lukas, på mina vänner. Jag blev tystare och tystare, tillslut svarade jag inte ens på de få frågor de ställde till mig, jag svarade inte på tilltal.
Det sista jag sa till alla var "hejdå", sen började jag gå snabbt mot tunnelbanan, inte fan skulle jag gå där, och nästan bli behandlad som luft av alla, till och med de kompisar jag trodde var mina bästa.
Jag började nu långsamt förstå att det inte bara var Lukas tillit och vänskap jag hade förlorat när jag var otrogen. Även mina andra vänners. De gick ifrån mig, vi var inte längre på samma våglängd. Jag kunde betraktas som en svikare... Antog att jag var det.

På tunnelbanan hem stirrade jag maniskt ut genom fönstret, såg träd, vägar och hus passera förbi i högfart. Jag undrade hur ont det skulle göra att lägga sig på spåret.

Även om klockan inte var mycket, inte mycket alls.När jag kom hem. Så krashade jag i sängen omedelbart. Jag antar att jag var känslomässigt utmattad.

Jag sov hela dagen, och hela natten, och lite in på nästa dag...

Dagar blev till veckor, veckor blev till månader. Tills det helt plötsligt var skolstart.
Jag hade isolerat mig hela lovet. Och nu var det skrämmande att börja skolan igen. Att få se alla, att få se Lukas...

fortsättning följer...

Början.

Jag gled ner längs väggen, hamnade sittandes med knäna upp mot näsan, inte en alldeles för skön ställning. Men jag orkade inte röra mig, jag orkade inte sätta mig annorlunda. Jag orkade förövrigt inte göra någonting.
Jag förstod fortfarande inte varför jag hade gjort det. Vid det här laget hade jag gått igenom det, gång på gång i huvudet. Men ännu inte fått fram den verkliga andledningen.
Under det senaste dygnet hade jag kommit på ett antal förklaringar till varför. Men efter ett tag kom jag på; nej, så var det inte alls.
Och jag började om med att hitta ännu en andledning.

Det var tragiskt egentligen, jag hade sett fram emot ett sista sommarlov med honom vid min sida, men jag vet inte vad som gick fel. Det bara gjorde det...
Åtta månader, och flera års vänskap innan det, ett misstag, och nu var allt slut. Allt, det fanns ingen återvändo.

Det började med ett bråk, och slutade med en otrogen partner. Den otrogna var jag.
Nu, vid väldigt nära eftertanke, typ mikroskopisk eftertanke, så handlade allt om bekräftelse. Allt, det hela, bekräftelse.
Löjligt egentligen. Bekräftelse? Vad ska man ha det till när man har en perfekt pojkvän?
Men, det finns som sagt ingenting att göra längre, annat än att vänta på att vänskapen ska återvända, och vi en dag ler mot varandra igen.
Men som det ser ut nu kommer det aldrig att hända.

Det är som om jag står på vid ingånen till en mörk tunnel. Trots att jag inte fruktar mörkret, och även om jag vet att det finns ljus i slutet så tvekar jag på att gå in.
Det är inte mörkret som skrämmer mig, det är vad som finns där inne, alla känslor som kan övermanna mig när jag minst anar det. Fast tunneln är den jag behöver gå igenom. För att gå vidare, för att glömma mitt dåliga uppförande mot min underbara pojkvän som jag sårade så.

Otrogen, ordet är en skam. Något man inte nämner i ett rum.
Varför var jag det?

Jag satt där, i den där obekväma ställningen och verkligen tänkte igenom allt. In i minsta detalj.
Det pep till i min mobil, det var ifrån Lukas, "hora", klart slut.
Jag vet, tänkte jag. Jag svarade inte, visste inte vad jag hade för motargument. Jag kunde ju nästan se mig själv som en hora. Fast... Jag tog ju aldrig betalt.
Jag raderade meddelandet.
Mina fötter hade långsamt börjat somna, så jag reste mig upp. Jag kunde ju trots allt inte sitta ute en hel kväll, mot en vägg. Jag strövade omkring lite, utan några egentliga planer på vart jag skulle. Trots att det hade varit en varm sommardag kände jag nu hur kylan började tränga sig igenom min hud. Jag insåg nu varför mamma alltid förespråkade strumpbyxor sena sommarnätter. Jag hade alltid gjort som hon sa, men inte idag. Jag ångrade det nu, när min hud drog ihop sig så att håren på armar och ben reste sig upp. Jag suckade, nu hade jag ytterligare ett klagomål på mig själv. Nu när jag gick kände jag att mina jeansshorts hade tagit åt sig av fukten på marken, jag suckade igen. Denna gång över allt. Världen, mig själv, människor runt omkring, naturen....

Långsamt började jag tröttna på att gå omkring och sörja det som varit utan tårar. Jag gick hem och satte mig vid datorn. Tröttnade snabbt. Allt påminde mig om Lukas, alla hemsidor. Så jag la mig i sängen. Tänkte att jag kunde sova, men såfort jag släckte lampan tog ångesten ett hårt grepp om min hals. Andas gjorde jag, men jag kunde inte vara säker, det kändes som om luften jag så långsamt som möjligt drog in genom näsan och fyllde lungorna med, bara gick ned till struphuvudet, och stannade där. Inte direkt en behaglig känsla...
Jag gick in på sparade meddelanden och läste alla fina sms jag en gång fick ifrån Lukas...
Det spelade egentligen ingen roll vad som stod. Bara det faktum att han hade lyckats att förklara sina känslor för mig, i ord.
Jag kände hur något rann ned för min kind. Tog handen mot ögat, och kände att det var tårar. Jag hade inte märkt det själv. Tillslut måste jag ha somnat, för när jag åter slog upp ögonen, blev jag bländad av solen.


Fortsättning följer....


RSS 2.0