...Hette hemsidan som Jennie hade lyckats klicka sig fram på. Hon satt förstenad framför datorskärmen, ögonen var fast klistrade vid mannen som hängde i repet ifrån taket. Han dinglade fram och tillbaka, som om det var en svag vind som fick honom att röra på sig.
Jennie hade sett allt, de andra männen som trädde snaran runt hans hals och hissade upp honom i taket för att sedan stanna kvar och se hans dödsryckningar.

Enligt beskrivningen på hemsidan så var de fem stycken män som hjälpte till vid självmord. Man skulle betala in en viss summa pengar, och sedan fick man "aktiv dödshjälp", ordvalet enligt dem.
Jennie skulle väl snarare gett det benämningen "mord med förklädnaden; hjälp vid självmord".
Det var slumpen, egentligen, som hade fått henne att hamna på den här hemsidan.
Någon hade skickat en länk över MSN, hon hade klickat, och så hade det kommit ett popup fönster. Och hon var olyckligtvis en sådan som var tvungen att klicka på sådana där.
Men, så hade hon iallafall hamnat här.
Och nu kände hon sig bara äcklad.

Paulina gick in i det dunkla rummet. Gardinerna var fördragna men solen lyste in genom en springa och gav en solstråle som syntes tydligt i allt damm som flög omkring i luften. Gardinerna var mörkbruna, gjorda av något väldigt tjockt material. För övrigt verkade allt i rummet gå i brunt, bruna skinnsoffor längst bort i det högra hörnet, formade som ett U vid den öppna spisen.
Paulina tyckte personligen att inredaren borde skjutas. Innan han eller hon fick ytterligare ett tillfälle att inreda något.
Hon slutade att tänka på inredningen, för att nu fokusera på sitt jobb. Och lösa ett mord.
Mannen som hängde i taket hade fått en blåaktig ton, och ansiktet såg uppsvullet ut.
De andra höll som bäst på att ta ner honom ifrån taket nu. Paulina suckade, detta var bara ännu en dag som kriminalutredare.

Jennie sov länge den dagen, det var ju ändå jullov, och hon hade ingen att vara med. Alla hennes vänner hade åkt till sina dyra landställen i Fjällen och satt antagligen i en lift påväg upp till den svartaste pisten i hela backen nu.
Medan hon själv satt här, i den lilla lägenhet där de bodde, hon och hennes mamma. Lägenheten var väl inte så dum egentligen. Men den var liten. Så hennes mamma fick sova i vardagsrummet.
Men det gjorde nog inte så mycket.
Plötsligt ringde hennes mobiltelefon, den hon hade fått av sin pappa, precis innan han bestämde sig för att han skulle lämna dem, Jennie och hennes mamma.
"Ah, det är Jennie"
"Hej! Jag kommer hem sent idag, det blev rätt mycket på jobbet. Du får ta lite pengar i burken och köpa något på Ica. Ska du träffa någon idag då?"
"Hej mamma... Ja, jag ska göra det. Varför blev det mycket på jobbet?"
"Bra. Det är en massa papper som ska fyllas i. Så jag måste gå nu. Hejdå gumman, syns senare ikväll"
"ja då. Hejdå"

To be continued...

Man skulle nog kunna säga att jag var väl förberedd inför skolstarten, nya kläder, nytt smink, nu hade jag helst velat säga att jag hade en ny attityd och nytt självförtroende. Men det kan jag omöjligen göra, då skulle jag ljuga..
Det enda som hade förändrats till en viss del var nog mitt yttre, inget annat.

Jag gick med tunga steg mot skolgården, jag var någon minut sen, men jag ville inte vara där först, och inte när alla andra kom heller.
Så, jag började nian med att komma försent. Kanske inte den bästa starten på det sista året i grundskolan..
Nu stod jag framför dörren till klassrummet, det var lite som en deja vú-känsla från förra terminen, då jag stått där, på precis samma plats. Jag tog ett djupt andetag och gick in genom dörren. Jag såg mig inte runt om på mina klasskompisar, nej, jag stegade in och satte mig på en ledig plats, utan att utbyta en blick med någon.
Jag tror att jag lyckades lura dem att tro att mitt självförtroende var på topp, rak-ryggad som aldrig förr hade jag gått.
Men jag vet inte, kanske känner de mig för bra vid det här laget...

"Hej Lou" sa min lärare Annika glatt som alltid.

Jag hmm:ade lite till svar. Inte brydde sig Annika om det inte. Hon började prata.
Tänk vad lärare alltid ska vara deprimerande, nästan innan man har hunnit sätta sig ner första dagen på terminen så börjar de prata om "hur mycket vi måste kämpa nu när det är det sista året", ingen lyssnade. Men alla såg på henne.
Därför passade jag nu på att se mig omkring på mina klasskompisar.
Jag började vid Kornelia, hon var snygg som vanligt. Inga större förändringar på henne inte. Så lät jag min blick glida mot vänster, nu stannade jag upp, kände ett hugg i magen, tappade nästan andan, LUKAS! Där satt han.
Och jag som trodde att han stirrade på Annika, jag hade fel... Han såg mig i ögonen. Hat, förakt och kanske en glimt av sorg mötte mina i några sekunder, innan jag vände bort huvudet.
Jag vågade inte se mot hans håll igen den lektionen.

Efter lektionen gick jag in på toaletten, inte för att gå på toaletten såklart, det gjorde ingen. Utan för att se mig i spegeln, det låter otroligt ytligt. Men jag skulle inte se om mitt hår såg bra ut, eller om mitt smink satt där det skulle. Nej, jag ställde mig och såg mig själv i ögonen, för att se om de såg sorgsna ut. Precis som jag var.
Det gjorde dem. Jag såg otroligt ledsen ut när jag stod där. Helt plötsligt förändrades mina ögon, fast jag tänkte inte på det då, hade jag gjorde det hade jag kanske kunnat hindra mig...
Jag övermannades av en sådan ilska, den fyllde mig ända ifrån huvudet och ner till tårna. Jag darrade av ilska.

Jag lyfte min hand, knöt ihop den så hårt att knogarna vitnade. Sedan slog jag handen så hårt jag bara kunde i spegeln, gång på gång. Tills den sprack. Spegelskärvorna rasade ner på golvet, och i handfatet, det var egentligen ett under att mina fötter lyckades undkomma fallande bitar som var lika vassa som nyslipade knivar.

Jag tog upp en av de spegelbitar som hade hamnat i handfatet, jag stod och höll i den, såg på den...
Så höjde jag min vänsterarm, bara en aning. La spegelbiten lätt emot den tunna huden på handleden. Vid det här laget tänkte jag inte längre.

Jag drog spegelbiten lätt mot huden, och blev facinerad av allt det mörkröda blodet som kom upp ur såret.
Jag drog hårdare, varför kändes det inte? Jag ville ju ha smärtan, jag ville få en fysisk smärta som var lika stor som den psykiska.
Jag drog hårdare, och hårdare. På olika ställen, nästan hela min underarm var nu röd av alla sår jag hade gjort med min älskade spegelbit. Blodet vällde fram och färgade handfatet rött.
Min hand och spegelbiten var hal av allt blod, tillslut gled den ur min hand och ramlade på golvet.
Det blev som ett uppvaknande, jag såg plötsligt vad jag hade gjort.
Golvet var rött, allt var rött.
Jag öppnade dörren, visste inte vad jag skulle göra...
Så jag gick ut från toaletten, och mötte ett par välbekanta ögon, som jag sett in i så många gånger, ett par välstuderade underbart bruna ögon, som mötte mina blåa.
"jag älskar dig" hörde jag mig själv säga.
Han sänkte blicken och fick syn på min arm, "men herregud, Lou! Vad har du gjort?!"
hatet i hans ögon var borta, nu fanns det bara rädsla.
"spegeln gick sönder" sa jag.
Hans oro, gulligt. Men jag brydde mig inte. Jag kände ingenting förutom att jag började bli yr. Jag sänkte blicken mot golvet och såg att en pöl av blod hade bildats, blodbrist, gissade jag att min yrsel berodde på.
Jag satte mig ner på golvet och rörde med mitt högra pekfinger i pölen av blod, lekte med det.
Plötsligt blev allt svart...

Det var mörkt och kallt ute, jag låg på en blå sandlåda och tittade upp mot gatlyktan och trädet ovanför mig. Jag var lycklig, otroligt lycklig.
"tänk om de där monstrena ifrån tjugoåtta veckor senare skulle komma här och nu? Ifrån buskarna bakom oss"
jag log mot siluetten som stod lutad över mig, "ingen fara, det var ju bara en film."
Så tog jag tag om hans nacke och drog honom långsamt mot mig. Så nuddade hans läppar mina, jag blundade och följde med i hans rytm, innan hade jag frusit så jag skakade, men nu blev jag varm. Kyssen gjorde oss till ett, där vid den blå sandlådan vid vägen, den där kvällen.

Det var röster runt omkring mig "kommer hon att bli bra doktorn?"
"ja, vi har sytt igen de allra djupaste såren och plåstrat om de lindrigare, hon kommer bli bra."
 "okej, tack doktorn" det var min mammas stämma, orolig som vanligt.
Jag slog upp ögonen, taket var vitt, väggarna var vita, en påse med något mörkrött i stod bredvid mig, jag sänkte blicken ytterligare och upptäckte att påsen med blod var ihopkopplad med min arm.
"Lou! Du har vaknat, hej gumman" mamma lutade sig över mig och log stort. Men leendet nådde aldrig ögonen, som fortfarande var oroliga.
"det är någon som vill träffa dig, han sitter här utanför. Jag ska gå ut och be honom komma in. Jag ska inte störa."
Jag väntade att min kompis Pontus skulle komma in, men nej.
Det var Lukas, han satte sig på stolen som mamma hade suttit på för bara några minuter sedan.
"varför gjorde du det?"
här började man inte med det vanliga kallpratet inte. Jag svarade inte.
"Jag blev rädd..."
Jag svarade fortfarande inte.
"Du vet att jag inte älskar dig som en flickvän längre..."
Nu började tårarna rinna, vad gjorde han här?
"men jag vill jätte gärna börja älska dig som en vän..."
Nu rann det ohejdat, och jag kunde inte längre hindra mig från att prata.
"det är lugnt. Du behöver inte låtsas vara vän med dig, de kommer spärra in mig på ett psykhem och du behöver aldrig se mig igen."
"bullshit, du kommer bara behöva betala för spegeln du hade sönder, och sedan kommer du tillbaka till skolan. Jag vill vara din vän."
Han log, men det försvann lika plötsligt.
"men har du sönder en till spegel, så kommer jag att säga upp vänskapen med dig." jag kunde höra ironin, trots allvaret i hans ansikte.
Nu log jag.
"Ironi uppmuntrar dig alltid..." han log.

Ett halvår senare sitter han här, med mig. Driver med mig, skrattar med mig.
Allt är nästan som det var förut.
Ärren på mina armar syns fortfarande som tunna rosa streck. Och i stunder av känslosamhet ifrån hans sida smeker han dem sakta och säger "knäppgök, älskade vän."
Både han och jag har nya förhållanden. Men, inget och ingen kan sära på oss, vi är vänner, bra sådana nu.

Allt ordnar sig tillslut...