Vilken färg har själen?

Jag vill försvinna bort i en tuggummi rosa rymdskepp tillsammans med mig själv utan något bestämt mål. I mitt tuggummi rosa rymdskepp ska jag fundera över vilken grå nyans mitt ansikte har i ett ljust rum, hur ord kan växa fram på papper och bilda en mening, som sedan visar sig vara lika mycket värd som den gamla hundlorten under din högra sko. 
Samtidigt ska jag lyssna på kent, och fundera över vilka dom andra är. Är det du och jag? Eller är det dom. Vilka är dom? 

"Ett långfinger åt döden, vi gick över lik
skyltade med vår kärlek, vårt rika inre liv"
- Dom andra - kent

The sex thing

Vad är sex? Vad handlar det om? 
Närhet? Kärlek? Njutning? Eller allt på samma gång? 

Jag vet inte. Men, det handlar nog om allt när man är tillsammans med personen man har sex med. Men om man inte är det? Vad händer då? Vad handlar det om då? 
Bekräftelse kanske? Eller?

Något värt att gräva vidare i kanske.

About that love thing.

Det finns så mycket frågor kring kärlek, och allt som har med kärlek att göra. Men min viktigaste fråga just nu är: 

Hur f*n får man någon att förstå att man är intresserad?!

Katy Perry

Lyssnade just på en låt med Katy Perry jag aldrig har hört förr, den var grym. Teenage Dream heter den, och fan. Jag är kär! 
Visserligen är jag alltid kär i henne och hennes musik, den är så grym. Verkligen! Hon är en bra förebild, och jag önskar att jag hade hennes självförtroende. Och hennes utseende, hihi! :) 
Äeh, hon är grym helt enkelt!

Det börjar dra ihop sig

Imorgon, eller. Om bara några timmar så är det dags för första "skoldagen". Och jag vill egentligen vara helt utvilad imorgon och gå och lägga mig klockan nio idag, men självklart så ska hela årskullen 95:or vara här, och ockupera hela övervåningen, så även om jag går och lägger mig så kommer jag inte få en blund i ögonen förens klockan elva misstänker jag.
Eftersom att jag har några underbara äkta vänner, som faktiskt vågar säga vad de tycker, och de säger det face to face, eller åtminstonde i en privat konversation så har jag bestämt mig för att rötägg inte ska få förstöra mitt humör, så att jag gör ett dåligt första intryck imorgon. Jag ska verkligen försöka vara på mitt allra bästa humör, och även om jag är blyg till naturen så ska jag försöka vara väldigt social imorgon.
Det första intrycket varar i upp till tre månader. Och det skulle jag kunna tro stämmer, jag har själv erfarat det.

Men nu skylle jag verkligen vilja hylla alla som vågar lösa konflikter, eller åtminstonde ta upp saker de har problem med hos någon med den någon. Allt annat är patetiskt och ocoolt! (wow, första gången jag använder ordet coolt i bloggen, tror jag...)

Ha det bra ni äkta och ärliga människor som förhoppningsvis läser min blogg!

Nervositeten bortblåst

Jag är så arg att jag inte längre oroar mig för skolan. Jag oroar mig inte för hur skolgången i sig kommer att gå. Jag är snarare så arg att jag oroar mig för hur jag kommer att bete mig inför alla dessa fega människor som ska gå i samma skola som mig. Jag oroar mig för hur många jag kommer att hinna slå, hårt. Innan jag blir avstängd.
Jag är verkligen inte en sådan som slåss, men nu känns det som att jag vill slå ihjäl nästa fega människa som inte klarar av att säga bu eller bä i ansiktet på mig.

Och jag förstår fortfarande inte hur vissa människor kan starta en grej, och sedan tro att det bara kan sluta där.

Mållös, utan svar, eller svarslös som en person har sagt.

Det är otroligt hur vissa människor väljer att hänga ut personer på internet när de har problem med personen i fråga, speciellt när det är en person som man en gång faktiskt har varit väldigt nära, på kompisplanet i alla fall.
Men det är lika otroligt hur de sedan fegar ur när det kommer till att tala om problemet. Internet är egentligen en hemsk uppfinning. Det tillåter människor till att precis som jag sa, hänga ut folk. På alla sätt.
Det är en undanflykt från att stå för det man säger i sociala situationer. Jag skulle aldrig hänga ut någon så. Om jag hade saker att säga om en viss person skulle jag göra det snyggt. Skriva saker omlindat, dämpat och utan namn ändå lyckas få personen i fråga att känna sig träffad. Det kanske beror på att jag har fått ordets gåva, jag vet hur man ska hantera det. Jag behöver helt enkelt inte bilder och namn för att få folk att förstå.
Och sedan föredrar jag att säga direkt till personen som jag ogillar, eller är sur på etc. att jag är det. Och sedan kanske försöka lösa det.
Att hänga ut folk och sedan skita i allt, not my style. Men, så har ju inte alla begåvats med vanligt oförståeligt folkvett, som typ att man håller för näsan när man nyser. Och att man kanske inte pruttar, rapar och äter med händerna när man är på middag hos en närmast okänd människa. När man är hemma så fine, men borta. Nej.
Nu spårar jag bort från ämnet lite. Men ni förstår principen.

Man hänger inte ut folk, och ber om konflikten. För att sedan inte ta den.
Det var något jag lärde mig på dagis (förskolan, FÖRSKOLAN!) att man får ta konsekvenserna av sina handlingar. Och det gäller inte bara när det kommer till bråk. Man får ta konsekvenserna när man hoppar ner för ett berg och bryter benen.
Den som ger sig in i leken, får leken tåla.

Botten

Det är nästan komiskt hur självförtroende kan sjunka i botten så fort. Mitt huvud är kaos.
Skolan börjar snart, och jag börjar seriöst tvivla på min kapacitet att klara NV, och all matte som är inräknat. Det ska bli kul, ja. Men vad händer om jag inte klarar det?

Och så klippte jag av mig håret idag också, och färgade det. Frisyren blev bra, färgen vet jag inte. Och nu sitter jag med tankar om att ingen någonsin kommer att tycka att jag är snygg.
Egentligen kanske man inte ska skriva sånt här på internet, men jag har ingen annanstans att skriva det. Och skriva det, det måste jag göra. Jag och känslosamma samtal med vuxna som bara säger "men ååååååååhhhhh skärp diiiiig!" det går inte ihop. Dessutom så stammar jag, och har jätte svårt att ibland få fram de ord jag vill. Och min röst är ointressant och ful, och så låter jag ointelligent när jag pratar.
Hur ska jag klara gymnasiet med självförtroendet som jag har? Det kommer ju gå totalt åt pipsvängen so to speak.
BLÄÄÄÄÄÄÄÄ

 Kaos, och knas hår


Heath Ledger

Han är ju förbannat snygg i filmen "Tio orsaker att hata dig" , synd att han dog. Världen behöver fler snygga killar som vi tjejer kan sitta och dregla över, som får oss att använda primitiva uttryck som "mums"

Fuck U

Jag är så outsägligt trött på alla som försöker få mig att tro att jag är dum i huvudet. Jag är inte dum, någonstans! 
Men folk inser inte det. Jag kan inte säga vad jag tycker i en konversation utan att alla vuxna "lärda" människor pepprar mig med påhopp, som så tydligt har en underliggande mening som lyder: 
Du är bara sexton. Du vet ingenting. Du ska bara börja gymnasiet. Jag vet mycket mer än dig, för jag såg dinosauriernas undergång. Jag har LIVSERFARENHET!!!!!!!!!!! Håll käften äckelunge!

Det är så tydligt att det är löjligt. Speciellt när de lutar sig fram och spänner ögonen i mina. Jag hade kunnat göra det bättre, med hästlängder!
Jag förstår inte vad jag kan tänkas ha gjort för att förtjäna det här. 
  • Jag har aldrig supit
  • Jag har aldrig tagit droger av något slag.
  • Jag har aldrig rymt, någon längre tid i alla fall.
  • Jag har alltid lyssnat på mina föräldrar och försökt göra det bästa av situationen som de har försatt mig i.
Men det var tydligen inte tillräckligt?
Ibland undrar jag om jag kanske ska börja leva upp till folks förväntningar av mig? Och börja supa och allt vad man gör.
För då kan ju omgivningen, med sina dömande blickar, och invävda dräpande ord verkligen se mig för den jag är. 
Alltså, den korkade blondinen som gör vad som helst för alkohol.
Jag ska aldrig bli som de vuxna i min omgivning.

Mobilfri och underbar

Det är faktiskt väldigt skönt att bara lägga ifrån sig mobilen och inte ens kasta en blick åt den under flera dagar. Jag har gjort det flera gånger nu under sommaren. När jag åkte till Trosa med pappa, då fick mobilen stanna hemma. Osv. Avmobilifiering har jag kallat det. Det har behövts också, jag har alltid varit i stort sett beroende av min mobil, men nu har jag fått ett mer hälsosamt förhållande till den, sen hur länge det förhållandet håller, det vet man aldrig.

Men självklart har jag med den om jag är med en kompis eller något, ibland är det bra att föräldrar och sådant kan få tag i en. Men när man är med föräldrarna, va fan. Då behöver man den väl ändå inte? Tycker inte jag i alla fall.

Nu har Julia kommit hem iaf, så imorgon drar hon och jag iväg till Farsta och kollar runt lite! :)

Hörs!

You are taking up my time, goodbye to you

Jag har precis insett hur viktig insidan hos folk är för att attraktion skall uppstå hos den ena parten. Jag har precis alldeles nyligen insett det. Trots att jag har haft tecknen framför mig i två år.
Jag har haft pojkvänner som bara har varit snygga, men deras insida har varit helt kass i stortsett. Och så har jag haft en, som jag var dödligt förälskad i, som hade en otroligt vacker insida. Själva utsidan, skalet var inte fult, men inte heller snyggt.
Men hans insida gjorde honom vacker.

Och nu har jag börjat känna såhär igen mer eller mindre. Jag vill inte. För det skapar bara problem.
Jag vill inte vara förälskad, eller kär, på tre år nu! Jag vill koncentrera mig på skolan. Inte tänka på saker som "åh, undra om han tycker samma sak? Tänk om han kollar på mig nu?" 

Fy, jag orkar inte... Sånt här kan knäcka en människa, speciellt en som redan har varit svag. Och som inte är helt okej ännu. 

Lyssnar på The Used och försöker komma på hur jag ska döda de spirande känslorna. Jag vill inte känna det, och jag behöver inte känna det. För det skulle bara vara självplågeri på en helt ny nivå! Eftersom att jag är väl medveten om att de spirande känslorna aldrig kommer att vara besvarade.

Maybe I will be the only one who could leave her.
Should I lie and just pretend that I couldn't kill her?
Maybe I could pretend, as she flies into my web.
 
/ Into My Web - The Used


Maaaah

Jag vill skriva om något seriöst. Eller om något HEELT oseriöst. 
Jag vill skriva ner mina åsikter om något eller någon. 

Så... Jag vänder mig till mina kära få läsare nu. 
Snälla, skriv en liten kommentar, länka en artikel, whatever! 
Ge mig något!
Snälla? <3

Killers

Filmen var bra, underhållande. Ska man förklara vad den handlade om så... Tänk er, Mr. and Mrs. Smith blandat med lite Släkten är värst och... Ja. Typ det. 
Den hade sina stunder! :)
Något ni bör se en tråkig kväll!

Åh vad jag blir trött

Mobbning, heeelt onödigt! Speciellt när det redan har pågått i två år. Och sen när alla har slutat, då fortsätter man, över internet. 
Fyfan alltså. Internet är egentligen en hemsk uppfinning.

Nattliga funderingar

Efter att ha kollat på ett gäng hemska filmer nu i två dagar, närmare bestämt Platoon, The Game och Jägarna. Så har jag börjat fundera på vart gränsen för vad som är för elakt går? 
Jag orkar inte förklara vad filmerna handlar om, ni kanske har sett dem. De är gamla, och om man ska ta min kära far på orden så är de närmast "gamla godingar", han själv har sett dem minst fyra gånger var.
Men, vart går gränsen? När ska man sluta vara elak? Om vi tar The Game som exempel, huvudpersonen blir lurad av sin bror att han blir halvt förföljd av några riktiga "bad boys", fast det i själva verket är hans "Game". 
Nu förklarade jag vad den handlar om ändå. Men den var så genomträngande elak.
Eller om man ska ta ett mer verkligt exempel, vart går gränsen för att bomba oskyldiga människors hus i krig? 
När ska soldater (från alla sidor, håll och kanter) sluta våldta kvinnor bara för att? 
När är det nog med elände överhuvudtaget?
Jag tycker att dessa gränser är lite luddiga, och grå i kanterna. I lagen står det att det är förbjudet att misshandla människor, men det står inte när det ÄR misshandel, och det står inte hur mycket man kan puckla på någon utan att det kan övergå i dråp t.ex. 

Kan jag ge någon en "bitchslap" och bli anklagad och kanske dömd för misshandel? Eller måste jag också putta in någon i en vägg? 
Kan jag slå någon så hårt att den får allvarliga skallskador, och svävar mellan liv och död i flera veckor, och ändå BARA bli dömd för misshandel? 

VAD är misshandel? VART går gränsen? 

Det gäller allt annat också. 

Som... Vart går gränsen för förälskelser?

Nervositet.

Jag vet inte hur jag fungerar, jag är nervös för något jag inte börjar med förren om typ en månad. Mer än en månad till och med! 
  • Tänk om jag inte klarar av tempot de håller på NV?
  • Tänk om jag inte får några kompisar?
  • Tänk om jag blir mobbad för att jag har tjocka lår?
  • Tänk om jag blir slagen?
  • Tänk om...
  • Tänk om....

Så sitter jag och tänker NU?! 

Men jag har bestämt mig, jag SKA klara NV, om jag så ska behöva plugga dygnet runt, och gå på varenda jävla extra matte som existerar!
JAG SKA FANIMIG BLI TANDLÄKARE ELLER HJÄRNKIRURG!

Men om jag mot förmodan skulle faila matten, då blir jag statsminister. 

Punkt.
... Nej, det hjälpte inte. Jag är fortfarande nervös.

Stå för sig själv

Något som jag har tänkt lite på nu ett bra tag faktiskt, är människor som i grundskolan inte riktigt vågade säga ifrån, de gjorde som alla andra sa, kom inte med några som helst invändningar utan bara höll med och hade blicken ned i marken. Hur kommer det gå för dem nu i gymnasiet? - Kommer de börja om, våga säga ifrån, eller kommer de fortsätta att låta sig bli omkring hunsade?
Jag hoppas verkligen inte det. För det är otroligt jobbigt att inte våga säga ifrån, jag vet. För jag har själv varit där. Dock tror jag att jag har börjat lära mig nu. Man kommer ingenvart om man låter andra köra med en. Då tror man liksom inte att man kan göra något själv. Vilket absolut inte är sant, klart som fan att ALLA människor kan klara sig själva. Vi är, trots att vi i grund och botten är flockdjur, så är vi självständiga individer! Starka sådana. 

Därför vill jag, och önskar jag verkligen att vissa som jag har träffat i grundskolan tänker på det här. Och bestämmer sig för en ändring nu inför gymnasiet. Det här är liksom våran bästa chans att ändra oss, vi kommer till nya ställen, kanske helt utan gamla vänner. 
Vi kan ändra oss till det bättre, det är inte svårt. Det handlar om inställning till livet, ska man bli omkring hunsad eller inte? 
Bestäm dig för ett alternativ. Och gör det! 
Eller om du har varit en som hunsar omkring andra, då kanske du också ska ändra dig? För det är inte schysst att göra det. Inte enligt min mening...
Jag ska också ändra mig, eller jag kanske ska säga, jag ska fortsätta på det spår jag redan är inne på. Jag ska bli en självständig och stark kvinna, och det kan jag bara bli om jag inte låter andra köra med mig.
Från och med den sjuttonde augusti i år så ska jag vara någon som folk ser upp till, för min självständighet. Självklart ska jag ha vänner. MEN! Jag ska inte vara beroende av dem.
Men ska aldrig vara beroende av någon, eller något. Beroende gör oss svaga, och osjälvständiga. Och när man är det, då blir det lättare att folk kör med en...
Så snälla, alla ni som känner er träffade av mina tankar, vi gör en deal nu! Vi ska inte låta NÅGON hunsa med oss i fortsättningen!
Ni kommer må bättre då!
Puss

Nakna tankar

Något som slog mig med ett otroligt hårt slag för bara någon minut sedan är att folk verkar tro att bara för att de äger en systemkamera så blir de helt plötsligt proffsfotografer. 
Nu menar jag självklart inte att alla blir sådana, eftersom att jag känner ett flertal som inte uppför sig så. 

Somliga leker mer, och lär sig på vägen. De experimenterar med vinklar, ljus, och allt som man nu kan experimentera med när det gäller foton. 
Medan andra tar en bild, ser att den ser relativt okej ut. Sedan lägger de upp dem på diverse hemsidor med hemliga texter som man inte vet fram och bak på. Och verkar tro att just den här bilden, som de har tagit är totalt helt jätte otroliga. Bara för att de har en systemkamera.
Nu ska ni absolut inte tolka detta inlägg som att jag tror att jag är en extreeeem expert inom detta område, och att mina bilder är absolut perfekta!
... För det tycker jag inte.
Jag gillar att ta bilder, det ger jag er. Men jag är långt ifrån bra på det jag gör.
Jag tar, precis som alla andra. En bra bild då och då. Jag ser det hellre som tur än talang.
Och anledningen till att jag vill ha en systemkamera är för att jag verkligen vill lära mig. Jag lär mig redan nu, med min älskade långzoom kamera, och jag måste erkänna att min tur ofta är rätt stor när det kommer till att fota människor och djur.
Det älskar jag. Men att fota landskap och annat tjafs, nej. Det är inte min grej. Inte action bilder heller. Jag är en porträtt-människa. Och ibland får jag till den där nästan perfekta bilden. Fast det beror ju också självklart på objektet, eller personen också. Så all cred ska jag inte ta. 

Men i alla fall. Det var en liten tanke såhär nästan mitt i natten.
Jag skulle bli glad om ni kanske tänker lite på det. För då kanske ni upptäcker dessa personer!

Akut är inte detsamma som snigelfart

Nyss satt jag och döglodde på filmen Hairspray, alla har garanterat redan sett den, eftersom att jag är något efter vad det gäller den sortens film. 
Men i alla fall, den gick på fyran, och då är ju alla medvetna om att de har nyheter och väder mitt i alltihopa. 
Det är dock inte den väldigt egentliga idiotiska paus jag ska snacka om, eller skriva om snarare. 
Nej, det är vad jag hörde under denna idiotiska nyhetspaus. 

Folk har fått vänta så länge på akuten att de har dött! I väntrummet mer eller mindre. 
En liten pojke hade fått vänta i typ tjugofyra timmar med en bruten arm! 

Vad är det för idiotiskt påhitt? 
Folk kommer till akuten för att få akut hjälp. Och vad betyder då "akut"? Jag har dessvärre ingen ordbok vid mig för tillfället, så jag kan inte ge en exakt beskrivning av ordet (vilket jag annars brukar älska att göra), men de flesta förstår att ordet akut innebär att något är väldigt brådskande. 
Det kan vara ett akut ärende, alltså, ett brådskande ärende. 
Ett akut sjukdomsfall. Osv osv. 
Något som behöver göras, fixas fort! 

Tjugofyra timmar är inte fort. Det är snigelfart. Vilket är den totala motsatsen till akut.
Tacka vet jag den namnlöse socialministern (nej, jag orkar inte ha koll på de rövsittandes kontorsnissarna som tror att de hjälper sverige genom att köpa toblerone för skattepengar.) som anser att man bör ha en tidsgräns på fyra timmar på akuten! 
Äntligen! Någon med vett i skallen. Lite åtminstone.

Men, för att det här ska kunna bli verklighet, och att alla ändå ska få vård. Trots "tidsgränsen" så måste de anställa mer folk, yippie! Mer arbetstillfällen!

Jag kanske inte är den rätta att egentligen uttala mig om saker som detta, jag är ju trots allt under arton. Och då räknas inte min åsikt. Eftersom att folk under arton inte kan ett dyft om något. Men ändå. 
Jag hyllar att han hade lite vett. Vilket jag tycker (oj, en åsikt. Ajabaja, du är under arton) att en politiker bör äga.
Åh vad skönt det var med ett ordentligt inlägg. 
HAHA! :D

Tidigare inlägg
RSS 2.0