Prolog till min Deckare.

Prolog

Det var mörkt, de små regn-dropparna landade mjukt på hans svarta regnkappa, det blev små droppar, som efter några sekunder rann av honom.
Åskan hördes någonstans i bakrunden, det var årets första åska.
Han tyckte att det var otroligt mysigt att gå där i mörkret. Mörkret gav honom ett skydd från andra människor, människor med elaka tungor, och vassa ögon som genomskådade honom.
De skrämde honom...

Han hade gärna stannat kvar i mörkret länge länge, men han visste att han var ute efter något. Något otroligt viktigt.
Han var tvungen, det visste han.

Hon gick framför honom. Han visste hur hon såg ut. Han hade följt hennes steg de närmaste dagarna.
Han hade sett henne, på väldigt nära håll, i en kikare.
Hennes nötbruna hår, och gröna ögon påminde honom så mycket om den andra. Hon, den elaka.
Han var tvungen att ta den här flickan, han visste det. Men han kunde heller inte förhasta sig. Då kunde alla planerna gå i stöpet.

Han började gå fortare, började långsamt komma närmre flickan. Han försökte att gå så ljudlöst som möjligt, trots att han visste att hon lyssnade på sin

MP3. Flickan var ute och gick, han hade upptäckt att hon gjorde det varje kväll. Och han hade sett att hon alltid hade vita hörlurar i öronen när hon gjorde det.

Trots att hans kondition inte var den bästa, så kom han snart i kapp henne. Nu var han så nära att han hade kunnat ta tag i hennes långa hästsvans.
Men, han visste att det var dumt. Då skulle hon hinna reagera, och kanske komma undan. Det fick inte ske! Inte på några villkor!

Lite närmre, han kunde nästan känna hennes kroppsvärme nu...
Han kastade sig fram, tog handen över hennes mun, hon skrek. Högt! Lyckligtvis lyckades han dämpa ljuden med handen, och det var ingen som var ute och gick i hamnen

så här dags i alla fall.
Han kunde inte förstå varför hon valde att gå här... Men det hade han inte tid att fundera på nu.

Han slog snabbt ner flickan och la henne försiktigt på marken, det förvånade honom fortfarande hur lätt det var att försätta en människa i total medvetslöshet. I alla fall

under någon minut.
Men det räckte gott och väl för honom.

Han drog av en remsa silvertejp som han hade tagit upp ur bakfickan, tejpade munnen  och händerna på henne.
Han tänkte snabbt, och bestämde sig även för fötterna.
Bilen hade han inte parkerat långt här ifrån och han var trots allt relativt stark.
Han slängde upp flickan, som förövrigt var mer som en kvinna, mer än han hade trott i alla fall, på ryggen och hastade iväg mot bilen.

Den enda tanken han hade i huvudet var "haha! Käring, nu ska du få. Som så många gånger. Nu ska du få..."


Mer får ni inte. Och om jag ser den här texten någon annanstans utan att ni så mycket som länkar till min blogg... 
Då... Vet jag inte vad jag gör. 
Men jag blir arg och ledsen. 

Varsågod Simon <3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0