haha, förra tisdagen var jag hos min mormor. Jag och min lillebror skulle sova där. Vi kollade på aah (kolla rubriken) det är inte direkt ett program jag brukar kolla på men, vad gör man inte för sin mormor? (A)
och när jag satt där och anande ingenting så helt plötsligt filmar kameramannen publiken,.  Han gliger förbi fjortiscrew.se och tre av dem , liksom fryser, sträcker på sig lägger huvudet på sned och gör V-tecknet på sne, ja ni vet. Jag som har suttit helt tyst smått uttråkad får mig en rejäl chock och börjar nästan asgarva. Tack SVT 1 för att ni har gjort ett så fantastiskt komiskt program! xD

(jag tror att andledningen till att fjortiscrew.se var där var antagligen för att E.M.D var där, eller Magnus Uggla. De kunde iaf allalåtarna helt utantill)


Hare bra :D :D :D :D
<3

Man brukar ju säga; det går över snart, tiden läker alla sår. Men så är det dessvärre inte enligt mina erfarenheter (vilka inte är så många, men jag har people around me som fortf mår dåligt för saker som hände för tre år sedan.) tideen läker såren på ett visst stadie, men har en förmåga att lämna fula ärr efter sig. Som kanske bara med ett litet fel steg kan bli ett sår på nytt. Jag skulle vilja kunna säga någt i stil med; ät en chokladkaka och drick lite te så går det strax över, men det kan jag inte för det är inte så allt funkar, man kan inte ta den där chokladen och dricka teét och vänta sig att alla problem försvinner ut i intet. Man måste arbeta för att må bra. Men missförstå mig inte med att arbeta är lika med att supa ner sig och typ flumma runt som vem som helst, utan man måste långsamt bearbeta det som har hänt, typ. Man ska typ komma på något man behöver göra, vad som helst. Börja träna whatever, något. Så ska man göra det, göra det och inte tänka tillbaka. Och sen kommer man antagligen kanske att märka att man till slut slutar att tänka på personen/händelsen eller vad som nu hänt.  Så tillslut kan man gå vidare. Det är så man ska göra, sörja-gå vidare. Om man stannar vid att sörja blir det tillslut gnäll, som övergår i dåligt självförstroende som kan göra att man börjar tröstäta så att man en dag säger, jag måste banta, så börjar man med det. Men eftersom man aldrig har gått vidare så faller man alltid tillbaka på ruta ett, gnäll-dåligt självförtroende-tröstäta-försök till att gå ner.
och sen är man fast, i ett mönster som är svårt att bryta, eftersom man då behöver gå tillbaka till källan, till VARFÖR man är fast i mönstret och det kan antaglien bli ännu mer påfrestande och jobbigt än att just sörja-gå vidare.
Tiden läker inte sår helt, bara halvt och när tiden inte hjälper får du hjälpa dig själv.

Ledsen för att låta som en amatör psykolog, men jag tror att det funkar på så sätt. Om du har några invändningar ODYL (A) så kommentera :D

Ha det bra :D :D :D :D :D :D :D <3<33<3<33<3<33<33