Jag hatar det faktum att man glider ifrån sina vänner så lätt. Det kan räcka med, eller vänta. Det räcker med att en inte gillar en viss person, som den andra gillar. För att man ska bli ovänner.

Det känns verkligen som om jag inte hör hemma någonstans riktigt för tillfället. Som att jag bara glider runt mellan personer, lyssnar på skitsnack, överväger hur stor chans det är att det faktiskt är sant.
Men när jag upptäcker att oddsen för att man råkar ut för en rad hemska saker inom loppet av några månader, inte är särskilt höga. Jag menar, det är möjligt att det händer.
Men t.ex:

Du råkar ut för ett inbrott hemma hos dig, du blir av med allt du äger.
Några veckor senare blir du brutalt misshandlad.
Tre dagar senare åker polisen HEM till dig, inte för att diskutera misshandeln, för den har du inte vågat berätta om. Nej, dem åker hem till dig för att diskutera det faktum att en pedofil är ute efter din dotter.
Fem dagar efter denna händelse blir du våldtagen. 

Det finns vissa chanser att det kan hända. Men oddsen är inte så stora, enligt mig i allafall. 
Men tillbaka till själva ämnet. 

Jag berättar för personen som sa skiten till mig, att jag inte heller tror på det. Eftersom att jag anser att oddsen är för låga för att det ska hända. 

Jag förstår inte hur det har blivit i min umgängeskrets. Det cirkulerar runt rykten, skitsnack. Vår förr så täta sammanhållning börjar närmast omärkt lösas upp, likt snö som smälter i solsken. Det är så synd... Det är sista året, nian... Det är nu man ska ha bra sammanhållning... 

Gud vad jag saknar tiderna för ett år sedan. Hösten -08, och våren -09... Nu har allt förändrats. De jag förr var nära, har jag aldrig stått längre ifrån. 
Det känns inte ensamt på utsidan, men på insidan saknar jag gemenskapen. På insidan har jag blivit som ett stort pulserande sår. Jag vill kunna sy ihop alla trasiga vänskaps-band. Jag vill limma ihop skärvorna som skvallrar om längesedan glömd vänskap.
Jag vill säga förlåt och bli förlåten.

Jag vill att allt ska bli som förr...

Men det är omöjligt! Personer har kommit och gått, vilket skapade oro i vår grupp. Det är det som har förstört allt... Krukan föll i marken, och gick i tusenbitar. För att vi ställde in en blomma för mycket. Och det var den blomman som ville vara störst, vackrast och bäst. Den blomman ville ta störst plats.
Jag får bara lust att spruta giftiga bekämpningsmedel på detta, ja, ogräs. Som tog plats i vår kruka. Och förstörde den. 

Sedan kan jag ju inte påstå att jag inte hade ett finger med i spelet. Självklart att jag hade det. Det har vi alla. 
Alla förändras. 

puss...