Jag reste migupp ur sängen, det svartnade för ögonen och det kändes som om allt snurrade, det gjorde det visserligen inte. Men jag var van, det gällde bara att stå still, hålla i sig i något, och blunda.
När rummet inte längre snurrade gick jag ut mot köket, öppnade kylskåpet för att se om vi hade något som faktiskt var värt att äta en måndag på sommarlovet.
Inget där inne lockade mig, men bara för att få i mig något som gjorde att jag mådde bättre, så drack jag ett glas o'boy. Nästan rent socker.

Nu visste jag inte vad jag skulle hitta på, vad kunde man göra en varm sommardag när alla kompisar var bortresta, och de som var hemma inte svarade när man försökte kontakta dem?
I samma ögonblick skrek min mamma åt mig utifrån vardagsrummet "vi ska åka till stranden strax! Och du ska med!"
Jag sa ingenting, vad skulle jag säga? Att jag hellre satt inne, ensam? I den här värmen? Aldrig...

Det tog bara en halvtimme innan vi var påväg, jag hade en bra bok och musik med mig. Det kunde göra min dag. Och lite sol på det är ju aldrig fel.

Vi låg där på stranden hela dagen, jag hade barnskrik, barnskratt, plaskanden, ljudet av strandstolar i många färger ställas upp med en smäll. Jag kunde höra vinden, fåglarna som skrek på varandra. Jag kunde känna solens värmande strålar mot min kropp.
Om inte allt med Lukas hade gnagit på min hjärna, någonstans långt bak, så hade allt varit perfekt. Och då, precis då stördes lugnet av ett "klick" som inte hörde hemma bland alla naturliga ljud. När jag insåg, några sekunder senare, att det hade varit min mobil som lät. Var det som en kall våg gick igenom kroppen.
Jag ville inte att Lukas skulle förstöra det här ögonblicket, där på stranden. Jag tog motvilligt upp mobilen, jag hade ju kunnat försöka strunta i det, men min nyfikenhet tog över.
När jag såg att det inte alls var från Lukas andades jag ut med en lättnandes suck, vilket fick mamma att fråga "vad är det?" mitt svar blev så undvikande som möjligt, "inget" sa jag bara.
Smset var ifrån Kornelia, "hej, vad gör du?"
svaret blev detsamma som jag gav min mamma, "inget. Själv?"
Sen återgick jag till min bok.

Ungefär såhär fortskred mitt sommarlov, varken mer eller mindre.
Utom en dag. Då jag åkte iväg, för att träffa alla, mina kompisar, inklusive Lukas....
Det hade gått ungefär en månad sedan vi gjorde slut då. Jag var nästan helt säker på, att idag, idag blir vi kompisar igen. Men när jag väl kom dit, så behandlade han mig som luft. Jag blev förvånad... Var han fortfarande arg?
När vi gick där på vägen, mitt inne i stan blev jag helt plötsligt trött på allt, på Lukas, på mina vänner. Jag blev tystare och tystare, tillslut svarade jag inte ens på de få frågor de ställde till mig, jag svarade inte på tilltal.
Det sista jag sa till alla var "hejdå", sen började jag gå snabbt mot tunnelbanan, inte fan skulle jag gå där, och nästan bli behandlad som luft av alla, till och med de kompisar jag trodde var mina bästa.
Jag började nu långsamt förstå att det inte bara var Lukas tillit och vänskap jag hade förlorat när jag var otrogen. Även mina andra vänners. De gick ifrån mig, vi var inte längre på samma våglängd. Jag kunde betraktas som en svikare... Antog att jag var det.

På tunnelbanan hem stirrade jag maniskt ut genom fönstret, såg träd, vägar och hus passera förbi i högfart. Jag undrade hur ont det skulle göra att lägga sig på spåret.

Även om klockan inte var mycket, inte mycket alls.När jag kom hem. Så krashade jag i sängen omedelbart. Jag antar att jag var känslomässigt utmattad.

Jag sov hela dagen, och hela natten, och lite in på nästa dag...

Dagar blev till veckor, veckor blev till månader. Tills det helt plötsligt var skolstart.
Jag hade isolerat mig hela lovet. Och nu var det skrämmande att börja skolan igen. Att få se alla, att få se Lukas...

fortsättning följer...