"andra delen" (fortsättning)
När rummet inte längre snurrade gick jag ut mot köket, öppnade kylskåpet för att se om vi hade något som faktiskt var värt att äta en måndag på sommarlovet.
Inget där inne lockade mig, men bara för att få i mig något som gjorde att jag mådde bättre, så drack jag ett glas o'boy. Nästan rent socker.
Nu visste jag inte vad jag skulle hitta på, vad kunde man göra en varm sommardag när alla kompisar var bortresta, och de som var hemma inte svarade när man försökte kontakta dem?
I samma ögonblick skrek min mamma åt mig utifrån vardagsrummet "vi ska åka till stranden strax! Och du ska med!"
Jag sa ingenting, vad skulle jag säga? Att jag hellre satt inne, ensam? I den här värmen? Aldrig...
Det tog bara en halvtimme innan vi var påväg, jag hade en bra bok och musik med mig. Det kunde göra min dag. Och lite sol på det är ju aldrig fel.
Vi låg där på stranden hela dagen, jag hade barnskrik, barnskratt, plaskanden, ljudet av strandstolar i många färger ställas upp med en smäll. Jag kunde höra vinden, fåglarna som skrek på varandra. Jag kunde känna solens värmande strålar mot min kropp.
Om inte allt med Lukas hade gnagit på min hjärna, någonstans långt bak, så hade allt varit perfekt. Och då, precis då stördes lugnet av ett "klick" som inte hörde hemma bland alla naturliga ljud. När jag insåg, några sekunder senare, att det hade varit min mobil som lät. Var det som en kall våg gick igenom kroppen.
Jag ville inte att Lukas skulle förstöra det här ögonblicket, där på stranden. Jag tog motvilligt upp mobilen, jag hade ju kunnat försöka strunta i det, men min nyfikenhet tog över.
När jag såg att det inte alls var från Lukas andades jag ut med en lättnandes suck, vilket fick mamma att fråga "vad är det?" mitt svar blev så undvikande som möjligt, "inget" sa jag bara.
Smset var ifrån Kornelia, "hej, vad gör du?"
svaret blev detsamma som jag gav min mamma, "inget. Själv?"
Sen återgick jag till min bok.
Ungefär såhär fortskred mitt sommarlov, varken mer eller mindre.
Utom en dag. Då jag åkte iväg, för att träffa alla, mina kompisar, inklusive Lukas....
Det hade gått ungefär en månad sedan vi gjorde slut då. Jag var nästan helt säker på, att idag, idag blir vi kompisar igen. Men när jag väl kom dit, så behandlade han mig som luft. Jag blev förvånad... Var han fortfarande arg?
När vi gick där på vägen, mitt inne i stan blev jag helt plötsligt trött på allt, på Lukas, på mina vänner. Jag blev tystare och tystare, tillslut svarade jag inte ens på de få frågor de ställde till mig, jag svarade inte på tilltal.
Det sista jag sa till alla var "hejdå", sen började jag gå snabbt mot tunnelbanan, inte fan skulle jag gå där, och nästan bli behandlad som luft av alla, till och med de kompisar jag trodde var mina bästa.
Jag började nu långsamt förstå att det inte bara var Lukas tillit och vänskap jag hade förlorat när jag var otrogen. Även mina andra vänners. De gick ifrån mig, vi var inte längre på samma våglängd. Jag kunde betraktas som en svikare... Antog att jag var det.
På tunnelbanan hem stirrade jag maniskt ut genom fönstret, såg träd, vägar och hus passera förbi i högfart. Jag undrade hur ont det skulle göra att lägga sig på spåret.
Även om klockan inte var mycket, inte mycket alls.När jag kom hem. Så krashade jag i sängen omedelbart. Jag antar att jag var känslomässigt utmattad.
Jag sov hela dagen, och hela natten, och lite in på nästa dag...
Dagar blev till veckor, veckor blev till månader. Tills det helt plötsligt var skolstart.
Jag hade isolerat mig hela lovet. Och nu var det skrämmande att börja skolan igen. Att få se alla, att få se Lukas...
fortsättning följer...
Början.
Jag gled ner längs väggen, hamnade sittandes med knäna upp mot näsan, inte en alldeles för skön ställning. Men jag orkade inte röra mig, jag orkade inte sätta mig annorlunda. Jag orkade förövrigt inte göra någonting.
Jag förstod fortfarande inte varför jag hade gjort det. Vid det här laget hade jag gått igenom det, gång på gång i huvudet. Men ännu inte fått fram den verkliga andledningen.
Under det senaste dygnet hade jag kommit på ett antal förklaringar till varför. Men efter ett tag kom jag på; nej, så var det inte alls.
Och jag började om med att hitta ännu en andledning.
Det var tragiskt egentligen, jag hade sett fram emot ett sista sommarlov med honom vid min sida, men jag vet inte vad som gick fel. Det bara gjorde det...
Åtta månader, och flera års vänskap innan det, ett misstag, och nu var allt slut. Allt, det fanns ingen återvändo.
Det började med ett bråk, och slutade med en otrogen partner. Den otrogna var jag.
Nu, vid väldigt nära eftertanke, typ mikroskopisk eftertanke, så handlade allt om bekräftelse. Allt, det hela, bekräftelse.
Löjligt egentligen. Bekräftelse? Vad ska man ha det till när man har en perfekt pojkvän?
Men, det finns som sagt ingenting att göra längre, annat än att vänta på att vänskapen ska återvända, och vi en dag ler mot varandra igen.
Men som det ser ut nu kommer det aldrig att hända.
Det är som om jag står på vid ingånen till en mörk tunnel. Trots att jag inte fruktar mörkret, och även om jag vet att det finns ljus i slutet så tvekar jag på att gå in.
Det är inte mörkret som skrämmer mig, det är vad som finns där inne, alla känslor som kan övermanna mig när jag minst anar det. Fast tunneln är den jag behöver gå igenom. För att gå vidare, för att glömma mitt dåliga uppförande mot min underbara pojkvän som jag sårade så.
Otrogen, ordet är en skam. Något man inte nämner i ett rum.
Varför var jag det?
Jag satt där, i den där obekväma ställningen och verkligen tänkte igenom allt. In i minsta detalj.
Det pep till i min mobil, det var ifrån Lukas, "hora", klart slut.
Jag vet, tänkte jag. Jag svarade inte, visste inte vad jag hade för motargument. Jag kunde ju nästan se mig själv som en hora. Fast... Jag tog ju aldrig betalt.
Jag raderade meddelandet.
Mina fötter hade långsamt börjat somna, så jag reste mig upp. Jag kunde ju trots allt inte sitta ute en hel kväll, mot en vägg. Jag strövade omkring lite, utan några egentliga planer på vart jag skulle. Trots att det hade varit en varm sommardag kände jag nu hur kylan började tränga sig igenom min hud. Jag insåg nu varför mamma alltid förespråkade strumpbyxor sena sommarnätter. Jag hade alltid gjort som hon sa, men inte idag. Jag ångrade det nu, när min hud drog ihop sig så att håren på armar och ben reste sig upp. Jag suckade, nu hade jag ytterligare ett klagomål på mig själv. Nu när jag gick kände jag att mina jeansshorts hade tagit åt sig av fukten på marken, jag suckade igen. Denna gång över allt. Världen, mig själv, människor runt omkring, naturen....
Långsamt började jag tröttna på att gå omkring och sörja det som varit utan tårar. Jag gick hem och satte mig vid datorn. Tröttnade snabbt. Allt påminde mig om Lukas, alla hemsidor. Så jag la mig i sängen. Tänkte att jag kunde sova, men såfort jag släckte lampan tog ångesten ett hårt grepp om min hals. Andas gjorde jag, men jag kunde inte vara säker, det kändes som om luften jag så långsamt som möjligt drog in genom näsan och fyllde lungorna med, bara gick ned till struphuvudet, och stannade där. Inte direkt en behaglig känsla...
Jag gick in på sparade meddelanden och läste alla fina sms jag en gång fick ifrån Lukas...
Det spelade egentligen ingen roll vad som stod. Bara det faktum att han hade lyckats att förklara sina känslor för mig, i ord.
Jag kände hur något rann ned för min kind. Tog handen mot ögat, och kände att det var tårar. Jag hade inte märkt det själv. Tillslut måste jag ha somnat, för när jag åter slog upp ögonen, blev jag bländad av solen.
Fortsättning följer....
Over and out.
Det finns egentligen inte ord för det. Jag behöver någon ny, en som förstår. En som kan trösta. En som finns där, en som är redo att säga hejdå.
Jag vill ha en som är mogen.
Nu har jag testat en 94:a, aldrig igen.
