Det absolut värsta med att fylla år när man är barn är veckan innan födelsedagen. Föräldrarna viskar saker som man inte får höra, man blir utkörd ur vardagsrummet bara för att ens far ska kolla på något man inte får veta något om.
Jag ska sluta att fylla år. Man kommer bara ett år närmare döden osv. Sorgligt.

Ändå. Haha, hare bra. Har inget vettigt att säga x)

Att känna utanförskap,
Att känna sig otillräcklig,
Att känna sig som ett fatalt misslyckande,
Att tänka fel tankar,
Det är att må skit utan någon som helst egentlig andledning.

Farsgubben bryr sig noll och verkar tro att bara för att jag är hans dotter, att han kan bossa runt mig hur som helst "diska de där kastrullerna och den där plåten!"
"hämta glass i frysen till alla!" "Inte? Men du kan ju serva de andra!"
"sätt på datorn"

Och sedan, när jag försöker berätta något som har hänt, något positivt, då 'hmm':ar han bara, eller säger "okej" kort och gott.
Detta kan nog vara andledningarna till varför jag skrev det översta.

Ett sista inlägg innan jag somnar, eller går till sängs åtminstonde.
Alla  verkar säga att de saknar någon eller något. Och jag ska inte vara sämre. Jag saknar mig själv, jag saknar det förflutna, jag saknar allt som ingen annan saknar, jag saknar den tiden då man inte var tvungen att säga "jag saknar dig" för att få bekräftelsen att personen faktiskt saknar en tillbaka. Sen om den tiden existerat någonsin, det är något jag inte vill gå närmare in på.

Visst kan man sakna tider, jag ska inte säga att jag inte gör det, för det gör jag. Jag saknar Turkiet, jag saknar ridlägret för två år sedan, jag saknar människorna på ridlägret, jag saknar folk ifrån hösten som varit.
Men man kan inte säga att man saknar allt hela tiden, nej. Är det inte bättre egentligen att se fram emot saker, och i stället för att säga "jag saknar" så säger man "jag längtar"? Det är mer optimistiskt. Och det får framtiden att se något ljusare ut.

Och för att avsluta dagens sista, och faktiskt andra inlägg så skriver jag en sådan "jag längtar.." mening istället. Bara för att uppmuntra er få men oftast lojala läsare att börja säga "jag längtar" istället för, ja exakt, "jag saknar". So here we go :)

Jag längtar... Efter någon att sitta på marken tillsammans med, och äta glass. Jag längtar... Efter solen som värmer en blöt kropp efter ett dopp i sjön. Jag längtar... Efter pappas grillade lax med sesam frön på. Jag längtar.... Efter att få uppleva känslan av att helt släppa kontrollen, och bara vara. Jag längtar... Efter att kunna sluta se tillbaka, och bara se framåt istället. 

Så, några härliga meningar knåpade jag ihop, och Anneli blir glad då hon finner ett helt nytt inlägg för henne att läsa imorgon. Och eftersom allt detta skrivande om saker jag längtar efter, faktiskt fick mig att längta efter våren och sommaren så lägger jag ut en bild [ifrån google dock, då jag inte har några fina bilder själv] så njut av tanken av att längta efter våren, strax, alldeles strax är den här ska ni se :)

      Så otroligt "vårig" :D
Okej, det gjorde inte min längtan bättre direkt. VÅREN! kom nu, vi har längtat efter dig en hel vinter nu, en mörk och dyster vinter och höst. Inte särskilt lycklig heller för den delen.

Sov gott allesammans :)
/ Lou ♥

Vad är egentligen vänskap? Någon man litar på till 110%, någon man skulle ställa upp för i vått och torrt dygnet runt, eller?
När man är som mest vänner, som närmast, då säger man i stortsett alltid, "du och jag, vänner för livet, visst?".
Men sen kommer man alltid, alltid!, till ett skede i vänskapen då man bråkar, och tappar förtroendet för varandra totalt. Jag tror dock att om man klarar av sådana smällar i vänskapen så överlever den länge.

Jag har själv vänner jag bråkat väldigt mycket med. Men vi är fortfarande vänner. Och jag tror, kanske inte på helt fel grunder att jag kommer vara vänner med dessa personer en lång tid, det är i allafall vad jag hoppas på.

Sen har vi ju de här vännerna man tror man vet allt om, man tror man vet vart i tillvaron man har dem. Men oftast så visar det sig att man hade fel, då man får reda på att "vännen" snackat skit om en osv. Sådana människor träffar man nog på alltför ofta i livet. Och nu säger jag inte att det bara är fel på omgivningen och inte på mig t.ex. Det finns säkert människor som har känt att jag har behandlat dem på exakt det sätt jag nyss beskrev.

Sen har vi vänner som låtsas vara vän med en bara för att få tillgång till något speciellt. Om man är väldigt bra på algebra bara för att ta det som ett exempel. Så är de vänner med en bara för att man kan hjälpa dem att bli bättre. Eller så är de vän med en för att andra verkligen ska se personen i frågas bästa sidor, då de framhävs när de är med en.

Jag tror inte att man kan hitta en "perfekt" vän. En som aldrig sviker, en som aldrig snackar skit, en som bryr sig till 100% vad som än har hänt.
Jag tror att problemet med vänskap är att hitta en person man kan kompromissa rätt med, precis det samma tror jag det gäller i alla förhållanden överhuvudtaget. Jag vägrar tro att det finns en person som man "matchar" perfekt med. Nej.

Jag tror också att man egentligen måste vara kompis med människor av alla sorters personligheter innan man vet exakt vilken som är bäst för en själv.
Jag har tur, för jag har hittat folk med de personligheter jag än sålänge tror är bäst för mig. 

Jag älskar verkligen alla mina vänner. (sedan att vissa betyder mer än andra, och vissa av dem har jag precis börjat känna, trots dessa faktum, jag älskar er. Och om vi verkligen försöker att vara vänner, så kommer det nog att funka :D)
/Lou  ♥