Många säger att det är det minsta syskonet som bli MINST bortskämt, och att det är det minsta barnet som "kommer i kläm". Men jag vet inte om jag kan hålla med om det egentligen.
I erfarenhet av att ha varit (och är fortfarande självklart) en stora syster i snart tretton år så måste jag säga att det är vi storasyskon som kommer i kläm.

Varför det blir såhär har jag inget egentligt konkret svar på. Men jag skulle kunna gissa på att med de äldsta syskonet så "övar" föräldrarna, vi blir bortskämda som små, och allt gulligull får vi när vi är små.
Men sedan, när vårt lille-syskon föds, då har föräldrarna fått en annan liten plutt att gosa med, som på något sätt är liten mycket längre än det första barnet.
Varför? Jo, då blir skillnaden större, föräldrarna jämför den yngsta och den äldsta. Och eftersom att de vill ha en liten sak så tyr sig de mer till den yngre.

Jag har tänkt mycket på det här på senare år. Och jag vet att det inte bara stämmer för mig, det stämmer för i alla fall en till.

Nu syftar jag mer på det materiella dock, att min lillebror är lite mer bortskämd än vad jag är.
Som t.ex, här om dagen fick han ett par nya jeans och en skinnjacka (som jag säkert tidigare nämnt) och jag fick ingenting. Pappas ursäkt? "Du har fått så mycket av mig"
Visst, jag fick pierca mig för nio månader sedan, för 600 kr.
Visst, jag fick en dator på min födelsedag för två månader sedan. Som säkert inte var särskilt billig.
Och visst, jag fick rida, för två år sedan, och då betalade mest mamma (som jag har fattat det).

Och jag förstår självklart att mina föräldrar vill att jag ska börja tänka ekonomiskt, och köpa det jag behöver själv osv. Och det gör jag! Jag förstår att jag ibland måste spara pengar, jag förstår att jag måste använda det jag får med förnuft.
Men samtidigt, jag är sexton år. Jag är alltså fortfarande ett barn, och mina föräldrar har fortfarande ett visst ansvar för att jag ska vara hel och ren.
Dem tänker så för min bror, han får nya jackor hit, och nya jeans dit.
Jag har fått EN vårjacka, för typ ett och ett halvt år sedan. Den funkar fortfarande, visst. Men tanken känns orättvis.

Visserligen lägger jag fram allt det här nu på ett sådant sätt att jag nästan vill radera allt, eftersom att jag nästan förstår att jag visst får saker av mina föräldrar.
Men egentligen handlar det inte bara om materiella saker, det handlar om kärlek också.

Trots att jag blir "vuxen" om två år vill jag också få kärlek ifrån mina föräldrar. Jag vill att de ibland ska se mig som ett barn, det är lite överrumplande att för bara ett år sedan, sista terminen i åttan, då var allt nästan bara en lek.
Skolan gick bra, man kunde slappna av, och tänka, "äh, det är fortfarande ett år kvar, det är lugnt" osv.
Så tänkte i alla fall jag.
Därför blir det väldigt... Hmm... Annorlunda nu, när man inser "shit, jag börjar gymnasiet í höst, shit. Jag blir arton om två år".

Jag skulle faktiskt vilja säga att det är vi storasyskon som kommer mest i kläm.
Våra föräldrar ser oss som stora nu, de förväntar sig mycket mer av oss, förståeligt självklart. Men samtidigt jobbigt.

Föräldrar, ge oss äldre barn mer kärlek, visa för oss att vi trots allt ändå är barn fortfarande.
Snälla?
Det kan nog ge oss mer stöd i b.la skolan än vad ni tror.

Försök inse att vi inte alltid behöver lära oss att ta hand om oss själva. Inte så hårt och omskakande som nu.

Jag ber er.
Låt storasyskonen vara små för en gångs skull!