I ögonvrån kunde jag se hur han kollade på mig, med intensivt blå ögon.
Jag kunde se hur han studerade mitt ansikte ingående. Trots avståndet mellan honom och mig.
Långsamt vände jag mig om, och mötte hans blick. Jag tappade nästan andan på grund av hans blick. Vår ögonkontakt höll i endast några sekunder. Någon puttade till mig och sa med en barsk stämma "gå frammåt". Jag såg snabbt på människan som tilltalat mig så, mest av nyfikenhet, hur ser en människa ut som kan putta till någon, och inte särskilt vänligt säga så.
Det var en tjej. Minst tio centimeter längre, och antagligen femton centimeter bredare än mig. Jag behövde inte se på henne länge för att förstå att jag inte skulle säga emot henne.
Hade jag gjort på så vis hade hon tryckt ned mig på marken och hoppat på mig. Något jag helst ville skona min kropp ifrån. Jag mumlade fram ett snabbt "förlåt" och gick frammåt i kön. När jag inte kunde gå längre fram såg jag efter de intensivt blå ögonen igen. Men kunde inte hitta dem bland alla huvuden, tillhörande minst hundra olika människor.

Hela dagen gick jag runt på nöjesfältet och förundrades över hur vackra vissa människor är. Jag såg perfekta tjejer, och nästan för snygga killar.
Men jag såg inte killen med de blå ögonen igen...
... trodde jag.
___________________________________________

Där tog fantasin slut. Kan bero på att man gick och la sig klockan sex?
Hjälp mig. Hur ska det fortsätta?


Och jag har ett erkännande på tungan.
Först trodde jag att Yes Man bara var en ytterligare väldigt dålig komedi. Trots det faktum att Jim Carrey är med. Men faktiskt. Jag blev förvånad över hur kul den var!
Så om ni mot förmådan inte har sett den. Se den då.
Totalt värd er tid!

Puss.